Nej, nu jävlar
Nu är det fan dags att ta upp det här med skrivandet igen. Jag skriver hela tiden i skolan, men det här behöver jag verkligen. Har dessutom mått mindre bra i några veckor och varför jag inte vänt mig hit är ju en bra fråga.
Jag är nu inne på mitt andra år på journalistutbildningen i Sundsvall. Jag trivs fortfarande men FAN vad jobbigt det varit nu de senaste veckorna. Tenta blandat med magasinproduktion, svåråtkomliga intervjuobjekt och inte minst praktiksöket. Stress blandat med ångest var dag, men det är väl tur att en har världens bästa vänner som står ut med mina hysterisms och samtal där jag egentligen inte vet vad jag säger, bara vräker ur mig känslor. En stor shoutout till DK. TACK för att du fan står vid min sida VARJE DAG och är beredd för mina humörsvängningar.
Så, praktikbrev. Nu är det bara att vänta på att telefonen ska ringa. Jag hoppas att det snart blir klart så att jag kan slappna av och ha nästa termin klart för mig.
När jag läser de senaste inläggen härifrån så blir man ju lite depp. Mår jag alltid dåligt? Nej, men det är nog då jag kommer på att jag ska skriva av mig här. Sommaren var lugn och jag gick mest. Bokstavligen. Blandade motion med sena fyllekvällar med mina älskade vänner i Sandviken. Det värsta som hände var att Fillan bestämde sig för att hoppa av utbildningen. Grät i flera dagar. Vi vinkade hejdå i början av September och efter den dagen har något alltid saknats. Vi kommer alltid att vara vänner, det vet jag. Sen kom nästa smäll. Vi var på bio nu i början av oktober och då säger Matilda att hon också ska hoppa av. Ytterligare ett farväl som kändes overkligt. Vi kommer också alltid att vara vänner, det vet jag.
Det känns så skönt att det bara är den här terminen kvar i Sundsvall. Nästan iaf. Det kanske låter konstigt. Men jag och staden går inte riktigt hand i hand. Dessutom kan jag inte vänta längre. Jag måste komma närmre min syster. JUST JA! jag lär ju skriva om bröllopet. Men det får bli i ett annat inlägg. Herrejisses hur kan jag ha glömt det. Lätt den bästa (och mest känslosamma) dagen i mitt liv. Gud. Min syster är fan allt. Och Beyonce för i helvete. Det lär också bli ett eget inlägg. Jisses. Börjar typ gråta nu. Vad händer.
Nu är jag hemma i Sandviken. Vi är lediga några dagar för att skriva reportage. Kul faktiskt. Idag har jag äntligen köpt ny mobil och imorgon ska jag på kalas hon älskade Persika som idag fyller 23. love it. Och just nu är Pamela Andersson på nyöppnade AllStar i stan... men det överlåter jag till överkåta småpojkar. Jag kryper istället ner i sängen nu och fipplar med nya telen.
Vi hörs snart igen min älskade vän, det lovar jag. Tänk, nu känns allt lite bättre. Damn jag måste komma ihåg dig mer. PUSS
Över ett år sedan denna bild togs. Fillan <3
En längtan
Här ligger jag i sängen. I Sundsvall. En måndag klockan 01.29 och kan inte sova. Kanske är det tentaångest, kanske är det värmen eller så är det helt enkelt för att jag längtar. Jag längtar såå oändligt mycket till på onsdag. Sista april. Valborg. Ekonomikum. Uppsala.
Åh älskade stad. Älskade saknade stad. Älskade hem. Det gör ont i mig varje gång jag tänker på dig. Jag minns i somras när jag grät varje dag och drack upp mina sorger i form av sprit för att sedan hångla på kyrkogården med olika killar. Allt på grund av ångesten att lämna dig. Jag var inte mig själv. Den känslan kommer ständigt tillbaka.
Petterslundsgatan 19. Fålhagen. Åh. Att en stad kan göra en så lycklig. Att en stad kan förändra en till det bättre. Jag trivs inte i Sundsvall. Jag trivs med skolan och med mina vänner. Men jag trivs inte i staden.
Målet är att komma tillbaka till dig. Och det ska jag göra. Jag stör mig på människor som tror att de känner dig så som jag gör av att bara ha hört rykten eller åkt förbi med tåg. För mig är du framtiden och på onsdag. Sista april. Valborg. Då får jag andas och må bra hos dig igen.
Jag kommer må skit dagen efter, men det är det värt. Vi ses snart.
when september ends
Den 15/10 2013 i Sundsvall. Dagen då jag för första gången på riktigt länge, längtar hem. Hösten är här och kylan tränger sig på. Träden är vackra men solens strålar är få. Idag när jag gick hem genom höstens gula löv, satte mig vid mitt köksbord och drack mitt efterlängtade kaffe så slog det mig. Som en kniv i hjärtat började jag tänka på min familj och mina vänner. Det var som att jag idag, för första gången på 2 månader, hann sätta mig ner utan plugg och andra tankar, och bara böra tillåta mig själv att sakna.
Hösten i Sandviken brukade alltid vara så deprimerande. Staden som helt plötsligt blir en spökstad på vinterhalvåret. Hur orkade jag? Idag slog det mig att mina vänner och min familj alltid fått mig att ta mig igenom ALLT. Fan vad jag älskar er.
Jag saknar att varje fredag efter jobbet möta upp DK och Majsan på badhuset för att sitta på relaxen i ca två timmar och prata om veckan som gått.
Jag saknar att vi en gång försökte smugla med oss rödtjut in.
Jag saknar att sitta i Mathildas kök, med en kaffe i handen och skratta så att det gör ont i käkarna.
Jag saknar att höstens höjdpunkt var att åka hem till Jessica en fredagskväll och ha en av våra årliga idolkvällar.
Jag saknar att möta Sara på våran gamla skolparkering, dela en cola och bara prata om allt som stör oss.
Jag saknar att sitta hemma hos Nathas farmor med Natha i björksätra och prata om killar.
Jag saknar att ligga i gungan i stadsparken med Sofie och dela drömmar och mål i livet.
Jag saknar att komma hem till mamma och pappa efter en jobbig och kall dag.
Jag saknar att mötas av att mamma har tänt ljus i hela huset.
Jag saknar att känna lukten och höra sprakandet av brasan pappa tänt i källaren.
Jag saknar att sitta framför tv:n med min familj och slökolla på något program en lördagkväll.
Jag saknar lukten av snus när pappa precis lagt in en ny prilla lös.
Jag saknar att slänga mig runt halsen på min syster efter månader isär.
Jag saknar att dricka vin med min syster samtidigt som vi kollar på youtubeklipp.
Jag saknar att gråta åt ett gleeavsnitt med min syster.
Jag saknar att dansa runt och sjunga så högt att det gör ont.
Jag saknar min systers skratt när jag gör det.
Jag saknar farmors luncher och bakverk.
Jag saknar farfars skratt när farmor gör narr av honom.
Jag saknar mormors varma kram och röklukt.
Jag saknar morfars minspel när mormor skäller ut honom över att han precis gort absolut ingenting.
Jag saknar alla sjuka utekvällar med mina vänner.
Jag saknar att skämma ut mig tillsammans med mina vänner.
Jag saknar att ligga bakis hemma hos Maria och äta stjärnchips doppade i turkisk yoghurt.
Jag saknar att skratta åt Darias gitarrspelande och hennes påhittade låtar om alla killar vi hatar.
Jag saknar Uppsala.
Jag saknar Petterslundsgatan 19
Jag saknar min gröna vägg.
Jag saknar min balkong.
Jag saknar att sitta på min balkong och försöka knäppa kort på en fallande stjärna med Stina.
Jag saknar att skratta åt att den fallande stjärnan var ett flygplan.
Sundsvall är bra. Jag trivs verkligen med utbildningen och med mina nyfunna vänner. Redan har nya minnen skapats. Men hösten i Uppsala. Men hösten i Sandviken. Men hösten med min familj och mina vänner. Jag saknar er så mycket.
ps. Och jag ÄLSKAR att min syster förmodligen är världens lyckligaste nu för tiden. Det gör att jag känner mig lycklig. Mackis du är bäst för att du gör min syster så lycklig.
Norrlands huvudstad
Här sitter jag. I köket. Med kaffe. Kikar ut genom fönstret på det ösande regnet. I Sundsvall.
I Sundsvall. Mitt nya hem. Sommaren var ett rent helvete. Ovissheten tog kål på mig och aldrig hade framtiden varit mer suddig än vad den var just då. Nu är det September, snart Oktober och helt plötsligt finner sig ett lugn inom mig. Ett lugn som förklarar för mig att allt kommer att bli bra. Jag är fortfarande livrädd. Livrädd att vakna upp på natten, ångra mig och börja kippa efter andan. Än så länge har jag klarat mig.
Journalisprogrammet. Mittuniversitetet. Sundsvall.
Första dagen var skrämmande. Nya dofter, nya ansikten, nya lokaler. Efter 1,5 år på Uppsala Universitet var jag helt plötsligt lost igen. Nollningen var rolig. Tack vare den fick jag snabbt kontakt med några trevliga tjejer. Den skrämmande känslan försvann ganska snabbt. Efter 3 veckor är allt fortfarande nytt och jag vågar inte hoppas, men den skrämmande känslan har svalnat och det rejält.
Ibland saknar jag Uppsala så att det gör ont. Staden där jag växte som person. Men Sundsvall växer och jag har den härligaste av grannar. Felicia från Karlstad. Jag är glad att just Felicia är min granne och att hon går i min klass. Vi håller varandra sysselsatta och det gör att jag inte hinner längta hem lika mycket.
Det kommer att bli 3 jobbiga år, det har Ingemar redan klargort. MEN vad roligt det kan bli ändå. Jag hoppas att den lugnande känslan jag känner nu kommer att fastna.
Och som av ett mirakel har Sundsvall och avståndet fått en gammal vän att öppna upp säg, säga förlåt och önska mig all lycka. Tack S!
Det var som att någon högg mig i hjärtat samtidigt som jag kände en helt annan känsla. En känsla av värme och tacksamhet. Som att flytten hit fått mig att se positivt på allt och glömma gammalt groll.
Ikväll ska jag hosta förfest för mina nya vänner. Kan bli kul.
TACK Sundsvall för att du fått mig att bli en helt ny, mer förlåtande människa. PUSS
När tryggheten rycks ifrån dig
Den är tillbaka. Ovissheten. Kippandet efter andan. Sömnlösa nätter. Ilandet i hjärtat.
Ett tag fick du vandra vid min sida. Min vän. Lyckan. Nu är ovissheten tillbaka och för att tala klarspråk så har jag aldrig mått sämre.
Idag försökte jag fly från den. ovissheten. Men istället åkte jag bil och skakade av gråten. Åkte till en vän och bröt ihop på balkongen i regnet. Alltid har jag kunnat hantera den. Ovissheten. Tryckt undan den och fortsatt att le. Men nu har den slagit ner sådär extra hårt att det aldrig svidit mer i mitt hjärta.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. När mina föräldrar, som bara vill mig väl, försöker prata med mig bryter jag ihop och flyr fältet.
Jag kan inte ens tänka på att den plats där min vän, min vän lyckan alltid funnits ska försvinna. Jag kan inte ens tänka på att den plats där jag växte och blev stark ska försvinna. Jag kan inte ens tänka på att börja om på ruta 1 när jag mår såhär.
Jag har varit arg väldigt länge nu och när jag satt där i bilen med tårarna sprutandes förstod jag att jag tagit ut det på några av mina vänner. Don't get me wrong, ibland har jag varit arg ändå, men jag förstår nu att min stress och min ångest kastats ut på er eftersom det hindrar mig att behöva ta itu med mina egna problem. Till er vill jag be om ursäkt.
Jag önskar att jag kunde ta ut mitt eget hjärta och ge det välbehövlig massage. Jag önskar att mina tårkanaler går sönder. Jag önskar att jag kunde återvända till min trygga plats, krama lyckan, tryggheten och ändå veta att allt kommer bli bra.
Här står jag nu. I Sandviken. I min hemstad. Bland mina vänner. Och jag har aldrig mått sämre. Jag ser inte fram emot imorgon när jag vaknar och behöver ta itu med min framtid. När jag måste släppa lyckan, tryggheten. När jag måste vända mig mot min ovän ovissheten och hens otrevliga kompanjon ångest.
Fan. Helvete. Josefine du är starkare än såhär. Och ändå börjar jag redan nu kippa efter andan. Tårarna börjar rinna och här sitter jag på nattjobb, sneglar åt sidan och ser ovissheten komma gående.
Och bara sådär har min vardag, min lycka och min trygghet ryckts ifrån mig.
Saker som får mig att må bra just nu
Redbullvodka
Beyonce
Mathilda
Jessica
Maria...
Ibland vill jag bara stoppa allt. Alla känslor. Jag hatar att jag fallit igen och låter andra definiera mig. Det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Det kommer aldrig bli jag. Gud. Helgen va great. Umgåtts med personer som jag bryr mig om. Personer som bryr sig. Men söndag... Fy fan mår så dåligt av dig.
Pga att jag numera bara jobbar natt så kan jag aldrig sova längre. Min kropp har totalt ställt om och inte är det lätt att ställa om. Inte ens värt det. Så hej söndag natt let's have some fun till sisådär 05.00 minst.
Mycket skit i huvudet just nu. Saker som dämpar allt och får mig att skratta.
Redbullvodka
Beyonce
Mathilda
Jessica
Maria...
Redbullvodka
Friends visit Friends... Or?
There comes a time in every girls life when she starts to wonder - have a made the right desitions? Am i being the best friend I can be? Am i having the best friends I could have?
Okej, det slog mig sådär plötsligt igår och då kom jag på att jag var tvungen att skriva av mig här igen. Åh bloggy, how I've missed you and, to be honest, almost forgot you. Anyway... Jag får ofta höra vilken god vän och människa jag är och ni vet ju själva hur man inte alltför ofta verkligen tar åt sig av sådana ord. Det är klart man ska ta åt sig. Och som retorik student så kan jag med gott samvete säga att sådana påståenden ofta uppbackas av både paradigmatiska och entymemiska argument. Alltså goda påståenden..
Hur som helst så fick jag ytterligare en sådan fin kommentar i ett sms igår kväll av en vän och det var först då som jag tog åt mig av orden. Dock blev jag samtidigt väldigt klarsynt. Jag såg på mig själv i spegeln och tänkte "men om jag nu är en sån bra vän, varför blir jag ofta behandlad som något mindre?"
Jag har bra vänner, det har jag och det vet jag. Men det slog mig mycket saker... Okej vi kör en handuppräckning kära vänner: När jag bodde i Uppsala i 1.5 år hur många av er hälsade på? Jag har svaret: 3! Och av dem tre så är det bara en av er som hälsat på mer än 3 gånger.
Vem av er har en pojkvän som ni älskar så mycket och som kallat mig tjock rakt i ansiktet? Och vem av er brydde er inte ens om att kolla hur det kändes för mig? 7 månader har gått och inte ett jävla ljud.
Vem av er skaffade pojkvän och försvann väldigt snabbt?
Vem av er har helt försvunnit utan anledning?
Vem av er ville åka till Uppsala med mig? Endast för att hälsa på en annan vän där?
Vem av er har inte slängt skit på mig om någon idiot till kille och sen ändå gått tillbaka till den personen?
Don't get me wrong. Jag vill absolut stötta och finnas till, MEN jag tänker inte vara den där som bara lyssnar och får inget tillbaka. Om jag nu är så himla underbar, visa att ni också kan vara det. Och snälla. Handling säger mer än tusen ord. Jag älskar er, men fan ibland är ni väldigt blinda.
Rain - there's nothing more refreshing
Expectations. Första kyss. Första kärleken. Första fyllan. Första MVG. Första jobb. Första everything. Vi bygger upp våra liv kring alla dessa förväntningar, mål. Steg som ska ta oss till en oviss framtid. Livet är en resa där vi ständigt får uppleva nya saker. Gott på ont. Kärlek vs Svek osv. Vad händer när alla dessa expectations of life inte blir som man förväntat sig dem? Vad händer när alla de där förväntansfulla, pirriga kvällarna om framtiden blir totalt annorlunda och det visar sig att alla dessa ”steg” i livet inte alls blir som man önskade.
Regnet öser ner i Uppsala och jag tror aldrig att jag uppskattat det så mycket som jag gör i just den här stunden. Yes, it goes with my mood today… men det handlar inte bara om att humöret och vädret passar som ”handen i handsken” utan också känslan av att efter regn kommer solsken. Jag bokstavligen känner hur regnet sveper bort mina bekymmer, min ångest och min sorg. Tillsammans bildar dem en pöl som snart kommer rinna ner i en av alla rännor och tas över av solen en vacker dag. Solen kommer föra med sig förväntningar, lättnad och lycka och jag känner att dem tre egenskaperna kommer sätta lock på brunnen där de andra tre befinner sig den här sommaren. Jag håller med min kära granne ”Regn känns så fräscht” och ja, jag känner att det är precis det regnet kommer göra med mitt humör den här sommaren. Jag kommer få en fräsch nystart nu när sommaren på riktigt sätter igång.
Det är dags för en nystart och just nu känner jag verkligen för lite Imogen Heap i regnet. Det finns inget som gör så ont men är så lyckligt så som ”Speeding cars”. Jag behöver lite heartache blandat med lycka just nu. Jag skymtar nu en strimma av solsken utanför persienerna och känner redan nu en lättnad till att lyckan är på väg tillbaka... Åh älskade vän, jag hoppas du får stanna längre denna gång.
Det sociala - (ilskans källa) - mediet
Sociala medier växer hela tiden. Sociala medier har blivit väldigt hyllade världen över och till viss del kan jag förstå det. Företags förmåga att nå ut höjs, man får chansen att ta kontakt med personer världen över och kontakten till studier, vänner och kontakten till andra länder stärks betydligt.
Nu tänker jag slänga in ett fett ”MEN” med fenomenet… MEN sociala medier har tagit över våra liv. Ja, vi alla spenderar otroligt mycket år vår vakna tid till att hålla koll på alla uppdateringar, bilder, händelser osv.
Men det har tagit en vändning. Sociala medier påverkar mig endast åt det negativa these days. Vi blir besatta av vad andra gör, vad andra tänker eller hur andra ser ut. Jag mår på riktigt dåligt över vilken effekt det har på mig. Jag blir otroligt förbannad. Ilskan svämmar över när jag ser hur ytligheten växer i takt med sociala medier. Helt plötsligt är yta allt. Helt plötsligt kan min uppfattning till vissa människor i min närhet förändras radikalt. Ni vet sen tidigare att jag stör mig på hur ”perfekt” ett förhållande ska värka på sociala medier när det i själva verket inte alls är så ”perfekt” i verkligheten. MEN något som på riktigt gör mig rädd är när ett klick från en person på fel bild får mig att tappa all tillit och återigen svämmar ilskan över.
Ilska över att jag låter ett klick på ”gilla” påverka mig så som det gör. Ilska över att människor kan låta detta ske. Ilska över att det faktiskt påverkar mina omdömen, min tillit och mitt humör. Det påverkar oavsett om påverkningen är omedveten eller medveten. Folket. Vi snackar ett klick och helt plötsligt kan en tillit och en vänskap totalt förändras. Det skrämmer mig. Det faktum att personen som blivit ”gillad” av fel person inte ens kan stå rakryggad och säga det till mig. Vi har fastnat i nätet och vi har fastnat rejält. Det gamla hederliga telefonsamtalet ”Hej, såg du vem som gillade” har försvunnit. Nu måste man istället själv se det med egna ögon och med andra ord få ta ett rejält slag i ansiktet. Jag känner seriöst hur våra sociala medier hånskrattar. Hånskrattar rakt i mitt face. Sociala medier har tagit över kontakten jag har till mina vänner. Jag får inte längre förklaringar eller tankar från personen i fråga som jag behöver för att få min hjärna och mitt hjärta på rätt bana igen. Jag blir bara mer och mer irriterad när jag besöker alla olika ytliga sidor och jag vet att all denna ilska och sorg har uppstått genom att någon, i en sekund, klickat på ”gilla”.
Det är dags att vi tänker steget längre innan vi agerar på nätet. Det är dags att vi slänger begreppet ”In the blink of an eye” åt helvete. Det är dags att vi börjar använda ”in the klick of a finger” för det är det som på riktigt får våra hjärnor att börja agera och tänka i helt nya banor.
Snälla, tänk vad ni gör innan ni kommenterar och gillar på sociala medier för det kan påverka hur en person helt plötsligt kan bli riktigt kraschad. Och ge dina vänner support när någonting liknande händer. Se inte genom fingrarna och tro att det inte spelar någon större roll, kolla istället om det faktiskt inte gör det eller om det faktiskt påverkar personen mer än ni tror.
Folket. Kom igen. Se inte genom fingrarna när ni vet att ”fel” person gillar en bild på er. Snälla visa er levande, visa att ni bryr er om era vänners känslor och tankar. Låt inte sociala medier ta över hela erat förnuft. Tänk inte ”äsch, no big deal” för jo, ibland är det faktiskt det. Även om det rör sig om ett fnuttigt litet ”gilla” på ett av alla sociala medier. Låt inte eran sociala och förnuftiga del fastna i nätet.
I'm a grown woman who needs to still be a little girl
Det värsta jag vet är förändring. Det värsta jag vet är inte all förändring. Det värsta jag vet är när vänskap och personer i ens omgivning förändras.
Jag är så lycklig över att mina vänner är lyckliga, men hur kan man se genom fingrarna och ha två liv som inte integrerar med varandra? Vill man inte dela med sig av det lyckliga? Jag vill alltid finnas där för mina vänner, men jag är så jävla trött på att jag används som någon klagopåse där man kan droppa sin skit istället för ta tag i problemen. Och Inte blir det bättre när man lyssnat och försökt hjälpa till för att därefter, ca 5 min senare, få se på sociala medier hur "lyckliga" ni är.
Jag kan inte heller förstå hur man kan vara lycklig när ens pojkvän inte ens kan integrera med sina vänner. What kind of relationship is that? Well goodbye couplesdinner. Jag kan inte se hur man kan vara lycklig när man måste ha två olika liv för att man struntar i att dem två inte fungerar tillsammans.
Jag kommer aldrig förstå varför man inte vill prata om eller låta sina vänner lära känna den personen som, probably, borde vara den viktigaste i era liv.
Vad händer med SATC? Vad hände med att skvallra om sånt här över en svalkande cosmo? Och med skvallra menar jag inte att jag ska agera skitpåse. Med skvallra menar jag att man delar både bra och sämre historier med varandra, inte dricker en cosmo med mig och klagar för att därefter åka hem till "the boy" där allt suddenly blir tipp topp igen.
När man är 22 år och inte har en ring på fingret så anses man vara singel. Omgivningen blir på riktigt orolig över hur ens framtid ska se ut. Jag ville spy när en vän sa till mig "om jag blev gravid skulle jag nog behålla barnet" och detta med en kille hon dejtat i typ 10 min. Det måste vara samhället som trycker sig in i mina vänners hjärnor och skapar en jädra oreda. Jag menar hallå?! Hur många resor, fyllor, bara ben in på småtimmarna, bakfyllor osv. har vi inte kvar? När man sen får höra "gud, du har inte dejtat nån på vääääldigt länge" så blir det en oreda i min hjärna. För jag menar, den meningen låter så jävla förnedrande. Det är då jag vill le mitt vackraste leende och säga "Nej, och därför har gud låtit mig slippa otrohet, svin till killar och bortkastade timmar". Nu tänker ni alla som tar åt er "Nej, jag ångrar ingenting. Jag har blivit starkare av misslyckade förhållanden" men kom igen, som att ni inte hellre spenderat dem på roligare saker... som att kanske bli full och dum på grund av för många cosmos?
Det jag försöker säga är att jag är en stolt singel. Jag är en stolt och väääldigt ung 22 åring. Jag har många år kvar av fyllor, resor, bakfyllor och att bara vara ung och dum. Självklart vill jag att mina vänner ska vara lyckliga. Men snälla, tappa inte bort er själv och snälla försök integrera era två liv. I'm sure we'll work fine together. Om inte, fine! Jag kan vara skitpåse here and there, men jag kommer att dricka mina cosmos on my one och springa runt barbent i sommar låååångt in på småtimmarna, just because I can. I'm a grown woman but still a young girl.
På tisdag får jag känna mig levande igen...
... På tisdag är det exakt ett år sedan jag fick fira min första valborg som student i Uppsala. En av de bästa dagarna i mitt liv. På tisdag får jag uppleva det igen. Lyckan, värmen, kärleken, tryggheten. Det är läskigt hur mycket som förändrats sen dess. Sjukt. Jag kommer få spendera kvalborg och valborg med fyra av de viktigaste personerna i mitt liv. Och självklart alla underbara medmänniskor. Åh. Jag längtar. För en gångs skull känns en söndag inte alls jobbig eller ångestgivande. På tisdag, eller ja redan imorgon kväll, kommer jag få känna den där känslan igen.
Lyckan, värmen, kärleken, tryggheten. Allt ihopsmetat i en alldeles salig blandning. Tack livet.
Det är dags att bränna upp ovisheten och krama om tryggheten
Ovissheten. Ovissheten och nya utmaningar inför framtiden ska vara någonting spännande. Right?
Ovissheten vad imorgon ska bjuda på. Jag har ångest och en tvångstanke som får mig at vilja göra varje dag meningsfull. Jag vaknar varje natt över att jag svettas samtidigt som jag skakar. Kippar efter andan. Jag hatar att inte veta hur morgondagen blir. Jag är livrädd varje dag över att vakna om 20 år. Vakna över att jag svettas samtidigt som jag skakar. Kippar efter andan. Jag är livrädd att jag ska öppna ögonen och befinna mig i ett stadie i livet. Ett stadie i livet som jag idag fruktar över. Ett stadie där jag fastnat. Ett stadie där jag ser tillbaka på livet och ångrar mig.
För 1,5 år sedan flyttade jag till Uppsala. Livrädd. Jag var livrädd. Rädd för vart jag var på väg. Rädd över att ångra mig. Och där kom den redan då. Kröp in i mitt huvud och i mitt hjärta. Där kröp den in och fastnade som om den limmats ihop med min hjärna och med mitt hjärta med hjälp av superlim. Ovissheten. Jag levde nu i en helt ny värld. Vandrade första dagen till Uppsala Universitet med ovishetten krypande längs mina inre organ. Kippandet. Svetten. Allt vandrade med mig upp för backen, förbi Carolina Rediviva och ner mot Engelska Parken. Alla nya vyer. Alla nya intryck. Allt kändes nytt och mer farligt än vad det kändes spännande. Såhär idag 1,5 år senare är jag så lycklig över att jag flyttade hit. Så lycklig över att jag vandrade upp för backen, förbi Carolina Rediviva och att jag gick ner mot Engelska Parken.
Jag är så lycklig att ovissheten och rädslan idag lämnat mina inre organ och istället blivit utbytta mot lycka och en känsla av trygghet. Något okänt och farligt har blivit mitt hem, min trygghet i vardagen. Året i Uppsala har varit det bästa året i mitt liv. Jag har växt och blivit en starkare version av mig själv. En version jag aldrig tidigare trott att jag kunnat bli. Problemet är att nu, när jag varit så lycklig och trygg detta år, är livrädd igen. Livrädd för den där jävla grejen. Ovissheten. Om ca. 2 månader avslutar jag min tredje termin i Uppsala. Jag är livrädd inför hösten.
Hösten kan föra med sig en ny vardag. En ny vardag för mig betyder ovisshet, rädsla. Svettningar och kippande efter andan. Jag har alltid varit en person som ser framåt. Men jag måste kasta ovissheten i väggen. Jag måste hålla kvar i nuet. Jag måste hålla kvar i lyckan och i tryggheten. Jag måste hålla kvar i mitt hem och komma ihåg att jag just nu är lycklig. För annars kommer mina nätter bli ett helvete. Annars kommer mitt leende tryckas undan av en oro. En oro som jag inte längre orkar konfrontera. Nej. Nu räcker det. Jag måste försöka släppa ovissheten och tanken på att göra varje dag perfekt. Jag måste släppa ovissheten och rädslan inför framtiden.
Det är dags att bara fokusera på nuet. För det är i nuet jag känner mig lycklig. Det är i nuet jag känner mig trygg. Och det är i nuet jag kan hålla hårt i min lycka och i min trygghet och låta dem kedja fast ovissheten tills vidare. Det kommer en dag inom en snar framtid när jag blir tvungen att ta tag i den igen och låta den börja tugga på insidan igen. MEN än så länge, om så bara i två månaders tid, tänker jag snegla på den, där den sitter fastkedjad och krama om min vän extra hårt. Min vän tryggheten.
There's only one life, and it's yours
There's only one "tree hill" and it's your home...
Kollade precis på sista avsnittet av One Tree Hill... I know... jag är efter. Om sanningen ska fram så har jag inte vågat kolla innan. Jag visste att det skulle bli svårt och jag kände mig inte riktigt beredd. Det var som att jag höll så hårt och inte riktigt vågade släppa taget. Untill tonight.
One Tree Hill har lärt mig om livet. Sorg, kärlek, vänskap, lycka, hat och främst om att våga ta steget från ungdomsliv till vuxenliv och att våga följa sina drömmar. Sista avsnittet handlade mycket om ungdomen, drömmar och om att våga släppa taget från det förflutna. Jag kommer på mig själv med att gråta när Brooke (åååh älskade B.Davis i fuckin' love you) gråter över saknaden till highschool och ungdomen. Det var där allt började. Jag saknar tiden när man var ung. Gymnasiet. Nya vänner. Sorg. Lycka. Svek. Kärlek. Vänskap... and the list goes on. Det var där man lärde sig allt. Styrkan och vetskapen man fick från sin tid på gymnasiet har lärt oss att bli de starka individer vi är idag. Ja, vi har gått vidare. Men fan. Det gör ont. Framtiden låg framför våra fötter och vi lät oss inte oroa oss över "what was next". En tid då vi växte och började bli dem vi är idag.
Ungdom för mig är lycka, ovisshet, trygghet, vänskap, skratt, sorg, tårar och One Tree Hill. Man växte upp med serien och karaktärerna i den. Vi kunde nog alla identifiera oss med någon av dem.. Lucas, Nathan, Haley, Brooke eller Peyton. Allt de kände och allt de gick igenom. Det kändes som att vi var där med dem. Och på ett sätt var vi nog det också. Bråk, otrohet, krossad vänskap, starka relationer, kärlek, gemenskap och kanske till och med en het kyss i spöregn eller en och annan "dare night".
Det är svårt att släppa taget om sin ungdom. Det känns helt enkelt för jobbigt att veta att den är över. Men vi får inte glömma att den alltid finns kvar, i våra hjärtan. Där kommer den att stanna för alltid. Minnen förlorar aldrig sina konturer. Om något så blir de starkare med åren. När jag nu säger hejdå till "One Tree Hill" så känner jag att jag kan släppa taget om min ungdom. Jag tänker låta den vila i en alldeles speciell liten låda som jag tänker låsa in i hjärtat. Och ibland, då och då, tänker jag ta fram den, låsa upp den och bara ögna igenom alla minnen. Jag kommer skratta, gråta och le som världens lyckligaste när jag får återförenas med min ungdom. Åh how much you mean to me.
Men hur som helst. Bevara ungdomen i era hjärtan och fortsätt framåt. Gör det bästa av ditt liv för du har bara ett liv och det är ditt. Låt oss skapa nya minnen som kan få en alldeles egen liten låda i våra hjärtan.
Och för att avsluta låter jag mina älskade vänner från Tree Hill ta över:
"Make a wish and place it in your heart. Anything you want, everything you want. Do you have it? Good. Now believe it can come true. You never know where the next miracle is gonna come from. The next smile, the next wish come true. But if you believe that it's right around the corner... and you open your heart and mind to the possibility of it, to the certainty of it... you might just get the thing you're wishing for. The world is full of magic. Your just have to believe in it. So make your wish. Do you have it? Good. Now believe in it with ALL your heart"
Back to love and happiness
Tisdagen den 26/3 2013. Jag kommer aldrig glömma det datumet. Jag har nämligen haft ett av de galnaste och roliaste dygnet på ett rejält jävla tag. Igår kom en underbar vän till Uppsala. Daria. Vi möttes i stan efter min skoldag och skulle gå på stan, citerar, "ett tag". Det hela slutade med förjävla ont i fötter, huvud, magar. PAIN! Att vandra på Uppsalas gator kan bara bli roligast med Daria. Självklart tar hennes bateri på mobilen slut. Självklart tappar vi bort varandra fem minuter senare. Självklart ringer det ett 018 nummer till mig och jag svarar inte. Självklart ringer det igen. Självklart svarar jag och självklart är det Daria som inte ens ringer från butiken vi va i utan en helt annan. Vi skrattar och fortsätter. Vi provar ringar och jag säger, citerar, "Det värsta är när man provar en ring och sen får man inte av sig den. awkward." Jag vandrar vidare. När jag vänder mig om möts jag av en skräckinslagen blick. En blick fylld med panik. Daria har provat en ring som nu är gjuten i hennes fingrar. Personalen rusar fram med handkräm men måste tillslut klippa av etiketten för att få loss ringen. Om Daria blev tvungen att köpa ringen? Ja, det blev hon. Skrattet kommer krypande igen.
Vi vandrar omkring i fem timmar när vi kommer ihåg att systemet strax stänger. Paniken syns nu också i mina ögon. Vi har tre butiker kvar! I know, life or death, right? I vilken butik vi än hamnade i hade Daria ca fem klädesplagg i famnen efter ca en minut där inne. Det är det som är charmigt med kvinnan. Hon försvinner spårlöst och jag hittar henne sedan i kassan. Vad händer? Hur gör hon? I have no idea.
När vi äntligen är klar i stan skyndar vi till systemet/Ica. Vid den här tidpunkten har ingen av oss ätit sedan frukost och tillsammans bär vi på säkert ett tjugo tal påsar. Hungern och tröttheten tar på oss. Vi börjar helt plötsligt skratta hysteriskt, lite halvt panikartat, och börjar härma rösten i "du är vad du äter". Så nu går vi runt och säger "På en vecka har Ann-Louise ätit.... EN LITER COLA, FEM KANELBULLAR och tadaaaaa "TIO KORV MED BRÖD!" Jag kan inte ens kommentera varför och vad det tjänade till. Hade vi roligt? Om vi hade.
Vi kommer in på Ica och är nu helt jävla döda. Slut som person. Finns inget i huvudet. Eller i magen. Vi tar en jävla kundvagn att ha påsarna i när vi ska handla mat. På Ica känner jag hur folk börjar vrida sina huvuden mot oss och kolla sådär förundrat. Då förstod jag inte, men idag gör jag det. Vi måste ha sett förjävliga ut. Daria springer runt bland hyllorna och efter kommer jag med en kundvagn fylld med påsar, halvt invalid i kroppen. DÖD helt enkelt. Efter Ica har vi helt plötsligt lagt till två Icapåsar och två systemetpåsar till samlingen. Daria tänkte seriöst KÖPA kundvagnen. "Ska jag fråga vad dom ska ha för den?" Ja, det tog lite tänketid innan jag verkligen förstod att hon menade kundvagnen och att hon var seriös. Men jag kände väl att en kundvagn i trapphuset inte klingar rätt med bostadsföreningen? så nu hade vi helt plötsligt omkring tjugoFYRA påsar. JA, det va en jävla pina att ta sig hem till mig.
Väl hemma sjunker vi båda ner i någon sorts koma. Vi zoonar ut. Vi får äntligen äta, men är inte hungriga längre. Våra magar har väl också zoonat ut, i tron om att mat var något vi slutat med. Vi dricker några glas vin, lyssnar på musik, pratar minnen, roliga och sämre. Men framförallt så fortsätter vi SKRATTA. Vi är helt döda efter några timmar. Våra kroppar skriker efter sängen. Där ligger vi dock till halv två på natten och skrattar åt allt. Synen när Daria flyger upp i ren tvångstanke och ska kolla att ytterdörren är låst. Rycker i handtagen ca tio gånger innan jag grymtar "men jaja." Därefter studsar hon vidare och ska kolla balledörren. I know, cray right? Jag hör något mumlande likt "aah jag blev rädd för spöken" och på en sekund, LOVAR, en sekund ligger hon helt plötsligt bredvid mig igen. Denna händelse fick bli slutet på vårat sjuka dygn, eller ja.. självklart lite mera skratt innan våra ögon tillslut strejkade.
Jag älskar min vän. Jag älskar henne för att hon tog sig tid att komma ner till mig. Tog sig tid till att köpa MASSA mat och MASSA alkohol så att vi kunde ha en alldeles underba kväll tillsammans. Jag älskar henne för att hon fick mig att SKRATTA konstant i ett helt jävla dygn. Jag älskar henne för att vi kan sitta i solen och bara vara, no words needed, till att helt plötsligt börja prata konstant och låta punkten för varje mening ersättas med skratt och leenden. Jag älskar henne för att hon delar med sig av allt det underbara hon är. Och jag älskar henne för att hon sträcker ut armarna och tar emot mig helt öppenhjärtat. Skratt, tårar, sorg, kärlek och lycka. Vi kan ta itu med allt. Tillsammans.
Tack BÄSTA Daria för att du kom hit och tack för att du igår, i solen, la armen om mig och sa "Jag är så glad att jag är här". Tack för att vi fick dela ytterligare en dag i solen tillsammans idag, innan du hoppade på tåget mot norr.
Och för att avsluta så vill jag bara säga att jag är så glad att jag är i ett bra tillstånd nu. Jag kunde inte vara tacksammare för att jag är "Back to love (hint hint DK)... and happiness"
Ungdomen som rycktes bort under våra fötter
Jag minns en kväll i april 2010. Maria. Vi satt en kväll på barrsätragatan och såg ut genom fönstret. Parkbadet. Enen. Sandviken.
Studenten närmade sig. Jag och Maria hade köpt påskbrygg på Ica Maxi. Vi behövde känna bruset av alkohol. 2.5% var allt vi fick tag i, men det räckte liksom. Vi befann oss båda i ett förvirrat stadie i livet. Vi satte oss i Marias vardagsrum och kikade ut på livet där nedanför. Parkbadet. Enen. Sandviken. Vi började prata om våran ungdom. Första dagen i gymnasiet. Tvåan på gymnasiet. Och nu satt vi här. April 2010. Mindre än två månader kvar till studenten. Med Petters "Längesen" i bakgrunden såg vi på varandra och började genast att gråta. Så länge hade vi väntat på den där dagen. Studenten. Men nu fylldes istället en annan känsla inom oss. Ängslan. Oro. Vad skulle hända nu? Vi visste att våran ungdom snart var över. Så mycket man klagat på Sandviken. Sin hemstad. Men i den stunden kändes var vi tacksamma över våran tid där. Tillochmed ledsna över att vi snart kanske skulle lämna den.
Så här tre år efter kommer jag ihåg den där kvällen som igår. Här om dagen hörde jag Petters "längesen" och utan att jag egentligen hann reagera så kom tårarna och den där känslan igen. Men nu hände något. Jag log. Jag började le och fylldes av en värme och en tacksamhet. En tacksamhet till Sandviken. En tacksamhet till min ungdom. Tiden rinner iväg. Men den där kvällen. April 2010. Vi höll så hårt i den. I vår ungdom. Vi var så rädda för att den skulle ryckas bort allt för tidigt. Och ja, det gjorde den. Men tänk! Tänk vad mycket den gav oss.
Jag är glad idag över att vi ägnade en hel kväll åt att hedra den. För hur mycket har vi inte att tacka den för? Vänskapen, första fyllan, första kärleken, första känslan av riktig sorg, första stora grälet. Ja, the list goes on. Men utan ungdomen så hade vi aldrig lärt oss allt vi vet idag. Tack vare den vet vi vilka vi är idag.
Och Maria, Jag älskar dig. Tack för att du öppnade upp ditt vardagsrum. Tack för att du delade på påskbrygg med mig. Tack för att du grät med mig. Och tack för att du var med och sa hejdå till ungdomen.
to be the bigger person...
Hur man vet att vänskap är på riktigt. Vänskap. Ja, hur vet man? På riktigt. Tanken slår mig ofta. När det kommer till kritan så är grunden, cementet, den understa kapplapinnen - tillit. Trust är det viktigaste i alla relationer. Relationer finns i alla former, men det som binder dem samman är kärlek. Love above everything. Relationer finns i alla former, men kärleken är densamme. Den där varma känslan som dyker upp i kroppen sådär alldeles ljuvligt. Tillit. Trust. Man känner tillit till någon. Man bryr sig om någon. Man tillåtet sig att älska någon.
Vänskap. Friends. När man flyttar till en annan stad. Börjar om. Börjar vandra till framtiden. Trots att man vänder ryggen till så stannar hjärtat och tilliten kvar. De vänner som tar tag i hjärtat och tilliten och låser in dem i hjärnan och i hjärtat. De är vänner. Jag märkte ganska snabbt vilka som fortsatte ringa. Vilka som visade intresse. Vilka som ville fortsätta ge sitt hjärta till mig och samtidigt fortsätta ta vara på mitt.
Dock vill jag nu tala om de vänner man haft svårare med. Ups and Downs. Catfights. Raawr. Hur vet man när gränsen är nådd? Jag har en stark regel. Okej. Något händer. Ni tappar kontakten och allt rinner ut i sanden. Tiden. Telefonsamtalen. Allt. Man smsar smått. Man börjar dividera fram och tillbaka. Ska jag bara sopa allt under mattan och börja om? Eller ska man sopa in det i ett kuvert, skicka iväg och låta personen i fråga få allt i ansiktet? Och sen gå vidare? Jag har alltid trott på att man MÅSTE reda ut problem med sina vänner. Saker man stör sig på. Det gör jag fortfarande, trust me. Men ibland händer det något.
Det började med att en ny klasskamrat till mig påminnde mig så otroligt mycket om en person. Skrattet. Impulsiteten. Lite sådär galen. Jag fattade tycke för henne direkt. Varför? Ja, självklart är det för att hon verkar vara en rolig individ. Lik någon annan. Vem? Några dagar senare ringer telefonen. En person som försvann där borta i flytten. En person som jag varken tog upp problemen i vänskapen med eller skickade ett kuvärt med skit i. Jag svarar. Vi pratar i 1h och 52 minuter. Samtalet flyter på. Jag skrattar. Hon skrattar. Jag suckar. Hon suckar. Jag höjer rösten åt någon sjuk historia. Hon höjer rösten. Vi skrattar. När jag lagt på luren får jag en konstig känsla i kroppen. Jag dividerar. Så vad nu? How to be continued? Well. Jag känner såhär:
Jag tror att den äkta vänskapen handlar om att ha styrkan att - Take the highroad. MEN TA UPP PROBLEM! självklart. Men när en vänskap börjat trilla på grund av något mindre, något egentligen ganska oklart. Då gäller det att våga vara - The bigger person. För jag tror också att vänskap är när man får ett oväntat samtal från någon tillbaka i historien och att samtalet flyter på. Ett obehag som går över i lättnad.
Jag fick höra för ett tag sen när jag dividerade kring ett vänskapsproblem med en av mina andra vänner. "Det är för att du har ett stort hjärta". Repliken berörde mig. Enormt. Jag är känslig inför att prata om issues med mina närmsta för att jag ogärna vill skapa en konflikt. Catfight. Raawr. Dock är det självklart viktigt att man gör det. Låt inte något litet bli något stort.
Så vad är äkta vänskap? Äkta vänskap för mig är när man kan ta upp allt man stör sig på med sina vänner. De lyssnar. De försöker förstå. De vill hjälpa till att rätta till. Och det rättar oftast till sig. Det fixar ni. Tillsammans. Men vänskap är också när man kan vara - the bigger person och våga - take the highroad. För om ingen vågar så är allt borta. Insopat i ett kuvärt. Slängt i havet. Borta föralltid. Forever.
Jag älskar mina vänner. Men jag har djup respekt för den som kan ringa mig och börja pladdra på. Få mig att skratta. Trots att personen i fråga kanske inte tog tag i mitt hjärta och min tillit för länge sen när jag vände ryggen till. Men jag har fått höra att jag har ett stort hjärta. Big heart. Så det finns fortfarande plats att hämta. Ett hjärta. En tillit. Trust.
p.s DK du är en av de få som har bidragit stort till varför jag har ett stort hjärta. big love to you.
Januaridepressionen
Jag hatar, fullkomligt HATAR Januari. Vad är det för månad? Inte ett skit händer och man vet att det är MINST två månader kvar med snö och kyla.
Folk pratar ju om Januaridepressionen och ja... man förstår ju varför många blir deprimerade just denna tid på året.
Nu ska jag kika vidare på "Svenska Hollywood Fruar" och känna vilja att leva , leva ett mer lyckligt liv! Fan. En dag ska jag fan vara där igen, California!
Vad är en vän?
Jag önskar att jag kunde öppna upp detta inlägg med att skriva att jag har haft världens bästa helg i sandviken, men tyvärr.
Jag har alltid ställt upp för mina vänner. För mig är dem det absolut viktigaste i mitt liv. För vad är en vän? En vän är någon som alltid ska ställa upp och som aldrig ska få dig att känna dig sviken, arg eller ledsen. Jag lägger ner tid, pengar och energi när jag egentligen inte har något av det och åker hem för att äntligen få träffa mina närmsta vänner igen, efter ca. fyra veckor isär. Vad kommer jag hem till? Jag kommer hem och börjar helgen med en underbar middag med min familj och helt plötsligt krossas planerna jag haft och min längtan och mina förhoppningar förvandlas till en så otroligt hemsk och sorgsen känsla. Mitt hjärta värker.
Hur kan man lova sin vän att man ska ses och ha världens roligaste helg och därefter ställa in i sista minuten pga att man ska träffa någon som man träffat de senaste fyra helgerna eller träffa någon man kan träffa varje dag?
Två av mina, som jag anser, närmsta vänner fick mig att känna mig oviktig. Det är det värsta man kan göra mot sin vän. Man kan inte lova någon någonting och sen ställa in pga något så oviktigt som att istället träffa någon random.
Jag ringer till Maria på fredag efter middagen och hon byter om från fredagsmys till fredagshäng på pub utan att tänka. Vem är Maria? Maria är min vän. Fy fan vad jag älskar henne.
Lördagen spenderade jag mestadels till att gråta mot min systers axel. Jag kände direkt att de här personerna absolut inte ska få förstöra min sista kväll hemma. Jag ringer Natha. Natha står självklart fast vid planerna och säger "det är klart vi ska göra något nu när du är hemma". Vi åker in till Gävle tillsammans med min syster. Min syster åker och möter upp sin pojkvän och går på 25års fest. Jag och Natha sätter oss på en uteservering och dricker rödvin och pratar i timmar. Vem är Natha? Natha är min vän. Fy fan vad jag älskar henne.
Efter några timmar ansluter sig Daria till oss. Daria har haft världens jobbigaste veckor och har dessutom precis varit riktigt jävla sjuk. Daria kommer ändå till oss för att umgås med mig den här lördagen. Vem är Daria? Daria är min vän. Fy fan vad jag älskar henne.
Vi har världens roligaste kväll. Skrattar, skrattar och skrattar. För en stund glömmer jag hur jag kännt mig bara några timmar tidigare. Vi går till ett annat ställe. Vi dansar.
Efter tvåtiden går jag och natha ut och möter upp min syster och hennes pojkvän. Vi sätter oss i bilen, skruvar upp musiken och dansar som galningar sittandes och börjar åka mot Sandviken. Vi stannar på resecentrum och väntar på Nathas buss. Daria skriver. "RING!" Jag ringer och helt plötsligt kraschades återigen min sköna känsla.
Daria har hamnat på en pizzeria och möter en vän till mig som, framför alla människor, börjar skrika att jag är "en jävla fitta". Jag ringer upp den här personen som fortsätter skrika i mitt öra "Jävla fitta" miljontals gånger. Detta helt utan anledning. Jag skakar nu av ilska och sorg och min syster frågar "Vad har du egentligen för vänner?" Och ja, detta börjar jag också fundera över.
Så, en helg som skulle bli fantastisk slutade i kaos och jag är nu tillbaka i Uppsala och mår sämre än jag någonsin gjort tidigare. Jag åker hem till Sandviken med en underbar känsla och återvänder till Uppsala sårad, arg och förlorat tre vänner. Två av dem än så länge (orkar inte ta tag i att lösa dessa relationer än) och en av dem för alltid.
Jag har pratat med Sofie. Sofie lyssnar på mig. Sofie blir helt chockad över att så mycket hänt på två dagar. Hon tar sig tid och pratar med mig fastän hon har ett nytt och hektiskt liv nere i Lund. Vem är Sofie? Sofie är min vän. Fy fan vad jag älskar henne.
Jag var tvungen att skriva av mig. Jag ställer alltid upp för mina vänner och det värsta jag vet är att svika någon. Vad får man tillbaka? Hur kan man låta en kille eller en vän du ser varje dag få gå före en vän som kommer hem över helgen pga att hon planerat saker med er? Och hur kan man som människa och "vän" vara så otroligt jävla blåst att man ställer sig och skriker elaka saker om mig till en av mina närmsta vänner?
Jag skäms. Jag skäms över att jag har så höga förhoppningar och för att jag låter det här förstöra mina kommande veckor (för detta kommer följa med mig länge). Jag tänker vara stark och jag tänker allvarligt tänka igenom vilka mina riktiga vänner är.
Maria, Daria, Natha och Sofie. Tack för att ni gjort den här helgen till något bra trots omständigheterna. Jag glömmer aldrig det här och ni kommer ALLTID att få kärlek av mig. Ni förtjänar det. Vilka är Maria, Daria, Natha och Sofie? Maria, Daria, Natha och Sofie är mina vänner. Fy fan vad jag älskar er.
Picknick in my sofa!
Hallådär min kära blogg!
Sist när jag skrev så var jag väldigt ledsen och förvirrad! Jag visste inte vart jag var påväg eller knappt vem jag var. Nu har jag tagit mig i kragen och bestämt mig för att det blir ytterligare en termin i Uppsala på engelska parken och Retorik B! Det känns riktigt bra och idag, för första gången på väldigt länge så kände jag att jag kunde andas igen! Det blev en liten reunion i förmiddags då jag fick möta några av mina kursare igen! Ser verkligen fram emot att få spendera ytterligare en termin med dem!
Och idag när jag var påväg hem från skolan så överraskas jag utav Jessica Persika Blom och Rebecka Lillberg som fått för sig att ta en liten tripp ner hit för att hälsa på mig! Gullungarna lurade in mig i bilen och körde hem mig där det dukades upp picknick i min soffa! Så satt vi där och myste lite! Tjejerna gjorde verkligen min dag! Jag har världens bästa vänner hemma i Sandviken (och i Lund ;)) och det är så skönt att ibland få känna att de inte är långt borta fastän det ibland kan kännas så.
Så snälla Josefine Josse Larsson! Kom ihåg känslan du har just idag. Känslan av att kunna andas, känslan av att våga må bra och känslan av att veta att allt kommer att ordna sig, no matter what! You can do it!
en känsla jag både vill bli av med och för alltid behålla
Den 12 juni 2010 och den 1 maj 2012. Dessa två dagar är de enda dagarna i hela mitt liv som jag vaknat upp och mått så jävla dåligt över att något så fantastiskt är över. När jag vaknade upp den 12 juni 2010, dagen efter min student, så mådde jag så sjukt jävla dåligt. Känslan som är så obeskrivlig. Känslan då man varit med om något fantastiskt dagen innan att man helt plötsligt känner sig tom för att man varit så lycklig dagen innan.
Idag vaknade jag upp med den känslan igen. Gårdagen var en av de roligaste och bästa dagarna i mitt liv. Valborg som student i Uppsala. Kicken jag fick, skratten vi delade, champagnen vi dränkte varandra i, ringbildningen och dans till housemusik i eko-parken. Jag delade dagen med så sjukt många glada och lyckliga studenter samt att några av mina bästa vänner kom ner för att fira med mig. Kicken då jag, min syster och ett stort gäng glada uppsalastudenter står och skriker och dansar till live-bandet inne på snerikes nation, totalt ignorerande till det faktum att vi ser ut som ett gäng dränkta, kladdiga katter som precis blivit typ dränkta i champagne. Känslan när vi står och skriker "ååååå sometimes, i get a good feeling, yeah!" och "we found love". Känslan när vi senare beger oss till eko-parken tillsammans med mina sandviken tjejer för att där dansa sönder och dricka rosé i stora lass tillsammans med ca sisådär 20 000 andra glada. Detta händer BARA i uppsala!
Känslan när man vaknar upp idag, alla åker hem till sig, och kvar sitter jag i min lägenhet och tänker på gårdagen. Jag kollar ner på mina armar där det är fullt med skrifter och teckningar. "VALBORG 2012 FAN", "MAN GÖR DET JU VAD DET BLIR TILL", "MIN SYSTER ÄR BÄST", "FUCK U BETTA" osv. Känslan när jag kommer på mig själv med att nästan gråta över att den här dagen, som jag sett fram emot så lääänge, är över. Nu är det ett år kvar till denna känsla kommer tillbaka. Känslan av att vara lycklig. Dock ser jag inte fram emot känslan som jag har idag...
Jag sätter mig därför nu på balkongen och tänker på hur denna vackra men så jobbiga känslan fötts. Hur kan en känsla göra mig så otroligt lycklig så att jag spricker, samtidigt som den får mig att må så dåligt så att jag gråter? Trots att den här känslan gör så ont i mig så tänker jag göra allt jag kan för att hålla kvar den så länge som möjligt, eftersom den endå påminner mig om en av de bästa dagarna i mitt liv, valborg som student i uppsala 2012. En dag då jag inte var något annat än otroligt LYCKLIG!
