josefine

Det värsta jag vet är förändring. Det värsta jag vet är inte all förändring. Det värsta jag vet är när vänskap och personer i ens omgivning förändras.

 

Jag är så lycklig över att mina vänner är lyckliga, men hur kan man se genom fingrarna och ha två liv som inte integrerar med varandra? Vill man inte dela med sig av det lyckliga? Jag vill alltid finnas där för mina vänner, men jag är så jävla trött på att jag används som någon klagopåse där man kan droppa sin skit istället för ta tag i problemen. Och Inte blir det bättre när man lyssnat och försökt hjälpa till för att därefter, ca 5 min senare, få se på sociala medier hur "lyckliga" ni är.

Jag kan inte heller förstå hur man kan vara lycklig när ens pojkvän inte ens kan integrera med sina vänner. What kind of relationship is that? Well goodbye couplesdinner. Jag kan inte se hur man kan vara lycklig när man måste ha två olika liv för att man struntar i att dem två inte fungerar tillsammans.
Jag kommer aldrig förstå varför man inte vill prata om eller låta sina vänner lära känna den personen som, probably, borde vara den viktigaste i era liv.

 

Vad händer med SATC? Vad hände med att skvallra om sånt här över en svalkande cosmo? Och med skvallra menar jag inte att jag ska agera skitpåse. Med skvallra menar jag att man delar både bra och sämre historier med varandra, inte dricker en cosmo med mig och klagar för att därefter åka hem till "the boy" där allt suddenly blir tipp topp igen.

 

När man är 22 år och inte har en ring på fingret så anses man vara singel. Omgivningen blir på riktigt orolig över hur ens framtid ska se ut. Jag ville spy när en vän sa till mig "om jag blev gravid skulle jag nog behålla barnet" och detta med en kille hon dejtat i typ 10 min. Det måste vara samhället som trycker sig in i mina vänners hjärnor och skapar en jädra oreda. Jag menar hallå?! Hur många resor, fyllor, bara ben in på småtimmarna, bakfyllor osv. har vi inte kvar? När man sen får höra "gud, du har inte dejtat nån på vääääldigt länge" så blir det en oreda i min hjärna. För jag menar, den meningen låter så jävla förnedrande. Det är då jag vill le mitt vackraste leende och säga "Nej, och därför har gud låtit mig slippa otrohet, svin till killar och bortkastade timmar". Nu tänker ni alla som tar åt er "Nej, jag ångrar ingenting. Jag har blivit starkare av misslyckade förhållanden" men kom igen, som att ni inte hellre spenderat dem på roligare saker... som att kanske bli full och dum på grund av för många cosmos?

 

Det jag försöker säga är att jag är en stolt singel. Jag är en stolt och väääldigt ung 22 åring. Jag har många år kvar av fyllor, resor, bakfyllor och att bara vara ung och dum. Självklart vill jag att mina vänner ska vara lyckliga. Men snälla, tappa inte bort er själv  och snälla försök integrera era två liv. I'm sure we'll work fine together. Om inte, fine! Jag kan vara skitpåse here and there, men jag kommer att dricka mina cosmos on my one och springa runt barbent i sommar låååångt in på småtimmarna, just because I can. I'm a grown woman but still a young girl.