josefine

Tisdagen den 26/3 2013. Jag kommer aldrig glömma det datumet. Jag har nämligen haft ett av de galnaste och roliaste dygnet på ett rejält jävla tag. Igår kom en underbar vän till Uppsala. Daria. Vi möttes i stan efter min skoldag och skulle gå på stan, citerar, "ett tag". Det hela slutade med förjävla ont i fötter, huvud, magar. PAIN! Att vandra på Uppsalas gator kan bara bli roligast med Daria. Självklart tar hennes bateri på mobilen slut. Självklart tappar vi bort varandra fem minuter senare. Självklart ringer det ett 018 nummer till mig och jag svarar inte. Självklart ringer det igen. Självklart svarar jag och självklart är det Daria som inte ens ringer från butiken vi va i utan en helt annan. Vi skrattar och fortsätter. Vi provar ringar och jag säger, citerar, "Det värsta är när man provar en ring och sen får man inte av sig den. awkward." Jag vandrar vidare. När jag vänder mig om möts jag av en skräckinslagen blick. En blick fylld med panik. Daria har provat en ring som nu är gjuten i hennes fingrar. Personalen rusar fram med handkräm men måste tillslut klippa av etiketten för att få loss ringen. Om Daria blev tvungen att köpa ringen? Ja, det blev hon. Skrattet kommer krypande igen.

 

Vi vandrar omkring i fem timmar när vi kommer ihåg att systemet strax stänger. Paniken syns nu också i mina ögon. Vi har tre butiker kvar! I know, life or death, right? I vilken butik vi än hamnade i hade Daria ca fem klädesplagg i famnen efter ca en minut där inne. Det är det som är charmigt med kvinnan. Hon försvinner spårlöst och jag hittar henne sedan i kassan. Vad händer? Hur gör hon? I have no idea.

 

När vi äntligen är klar i stan skyndar vi till systemet/Ica. Vid den här tidpunkten har ingen av oss ätit sedan frukost och tillsammans bär vi på säkert ett tjugo tal påsar. Hungern och tröttheten tar på oss. Vi börjar helt plötsligt skratta hysteriskt, lite halvt panikartat, och börjar härma rösten i "du är vad du äter". Så nu går vi runt och säger "På en vecka har Ann-Louise ätit.... EN LITER COLA, FEM KANELBULLAR och tadaaaaa "TIO KORV MED BRÖD!" Jag kan inte ens kommentera varför och vad det tjänade till. Hade vi roligt? Om vi hade.
Vi kommer in på Ica och är nu helt jävla döda. Slut som person. Finns inget i huvudet. Eller i magen. Vi tar en jävla kundvagn att ha påsarna i när vi ska handla mat. På Ica känner jag hur folk börjar vrida sina huvuden mot oss och kolla sådär förundrat. Då förstod jag inte, men idag gör jag det. Vi måste ha sett förjävliga ut. Daria springer runt bland hyllorna och efter kommer jag med en kundvagn fylld med påsar, halvt invalid i kroppen. DÖD helt enkelt. Efter Ica har vi helt plötsligt lagt till två Icapåsar och två systemetpåsar till samlingen. Daria tänkte seriöst KÖPA kundvagnen. "Ska jag fråga vad dom ska ha för den?" Ja, det tog lite tänketid innan jag verkligen förstod att hon menade kundvagnen och att hon var seriös. Men jag kände väl att en kundvagn i trapphuset inte klingar rätt med bostadsföreningen? så nu hade vi helt plötsligt omkring tjugoFYRA påsar. JA, det va en jävla pina att ta sig hem till mig.

 

Väl hemma sjunker vi båda ner i någon sorts koma. Vi zoonar ut. Vi får äntligen äta, men är inte hungriga längre. Våra magar har väl också zoonat ut, i tron om att mat var något vi slutat med. Vi dricker några glas vin, lyssnar på musik, pratar minnen, roliga och sämre. Men framförallt så fortsätter vi SKRATTA. Vi är helt döda efter några timmar. Våra kroppar skriker efter sängen. Där ligger vi dock till halv två på natten och skrattar åt allt. Synen när Daria flyger upp i ren tvångstanke och ska kolla att ytterdörren är låst. Rycker i handtagen ca tio gånger innan jag grymtar "men jaja." Därefter studsar hon vidare och ska kolla balledörren. I know, cray right? Jag hör något mumlande likt "aah jag blev rädd för spöken" och på en sekund, LOVAR, en sekund ligger hon helt plötsligt bredvid mig igen. Denna händelse fick bli slutet på vårat sjuka dygn, eller ja.. självklart lite mera skratt innan våra ögon tillslut strejkade.

 

Jag älskar min vän. Jag älskar henne för att hon tog sig tid att komma ner till mig. Tog sig tid till att köpa MASSA mat och MASSA alkohol så att vi kunde ha en alldeles underba kväll tillsammans. Jag älskar henne för att hon fick mig att SKRATTA konstant i ett helt jävla dygn. Jag älskar henne för att vi kan sitta i solen och bara vara, no words needed, till att helt plötsligt börja prata konstant och låta punkten för varje mening ersättas med skratt och leenden. Jag älskar henne för att hon delar med sig av allt det underbara hon är. Och jag älskar henne för att hon sträcker ut armarna och tar emot mig helt öppenhjärtat. Skratt, tårar, sorg, kärlek och lycka. Vi kan ta itu med allt. Tillsammans.

 

Tack BÄSTA Daria för att du kom hit och tack för att du igår, i solen, la armen om mig och sa "Jag är så glad att jag är här". Tack för att vi fick dela ytterligare en dag i solen tillsammans idag, innan du hoppade på tåget mot norr.

 

Och för att avsluta så vill jag bara säga att jag är så glad att jag är i ett bra tillstånd nu. Jag kunde inte vara tacksammare för att jag är "Back to love (hint hint DK)... and happiness"