Norrlands huvudstad
Här sitter jag. I köket. Med kaffe. Kikar ut genom fönstret på det ösande regnet. I Sundsvall.
I Sundsvall. Mitt nya hem. Sommaren var ett rent helvete. Ovissheten tog kål på mig och aldrig hade framtiden varit mer suddig än vad den var just då. Nu är det September, snart Oktober och helt plötsligt finner sig ett lugn inom mig. Ett lugn som förklarar för mig att allt kommer att bli bra. Jag är fortfarande livrädd. Livrädd att vakna upp på natten, ångra mig och börja kippa efter andan. Än så länge har jag klarat mig.
Journalisprogrammet. Mittuniversitetet. Sundsvall.
Första dagen var skrämmande. Nya dofter, nya ansikten, nya lokaler. Efter 1,5 år på Uppsala Universitet var jag helt plötsligt lost igen. Nollningen var rolig. Tack vare den fick jag snabbt kontakt med några trevliga tjejer. Den skrämmande känslan försvann ganska snabbt. Efter 3 veckor är allt fortfarande nytt och jag vågar inte hoppas, men den skrämmande känslan har svalnat och det rejält.
Ibland saknar jag Uppsala så att det gör ont. Staden där jag växte som person. Men Sundsvall växer och jag har den härligaste av grannar. Felicia från Karlstad. Jag är glad att just Felicia är min granne och att hon går i min klass. Vi håller varandra sysselsatta och det gör att jag inte hinner längta hem lika mycket.
Det kommer att bli 3 jobbiga år, det har Ingemar redan klargort. MEN vad roligt det kan bli ändå. Jag hoppas att den lugnande känslan jag känner nu kommer att fastna.
Och som av ett mirakel har Sundsvall och avståndet fått en gammal vän att öppna upp säg, säga förlåt och önska mig all lycka. Tack S!
Det var som att någon högg mig i hjärtat samtidigt som jag kände en helt annan känsla. En känsla av värme och tacksamhet. Som att flytten hit fått mig att se positivt på allt och glömma gammalt groll.
Ikväll ska jag hosta förfest för mina nya vänner. Kan bli kul.
TACK Sundsvall för att du fått mig att bli en helt ny, mer förlåtande människa. PUSS
