... På tisdag är det exakt ett år sedan jag fick fira min första valborg som student i Uppsala. En av de bästa dagarna i mitt liv. På tisdag får jag uppleva det igen. Lyckan, värmen, kärleken, tryggheten. Det är läskigt hur mycket som förändrats sen dess. Sjukt. Jag kommer få spendera kvalborg och valborg med fyra av de viktigaste personerna i mitt liv. Och självklart alla underbara medmänniskor. Åh. Jag längtar. För en gångs skull känns en söndag inte alls jobbig eller ångestgivande. På tisdag, eller ja redan imorgon kväll, kommer jag få känna den där känslan igen.
Lyckan, värmen, kärleken, tryggheten. Allt ihopsmetat i en alldeles salig blandning. Tack livet.
Ovissheten. Ovissheten och nya utmaningar inför framtiden ska vara någonting spännande. Right?
Ovissheten vad imorgon ska bjuda på. Jag har ångest och en tvångstanke som får mig at vilja göra varje dag meningsfull. Jag vaknar varje natt över att jag svettas samtidigt som jag skakar. Kippar efter andan. Jag hatar att inte veta hur morgondagen blir. Jag är livrädd varje dag över att vakna om 20 år. Vakna över att jag svettas samtidigt som jag skakar. Kippar efter andan. Jag är livrädd att jag ska öppna ögonen och befinna mig i ett stadie i livet. Ett stadie i livet som jag idag fruktar över. Ett stadie där jag fastnat. Ett stadie där jag ser tillbaka på livet och ångrar mig.
För 1,5 år sedan flyttade jag till Uppsala. Livrädd. Jag var livrädd. Rädd för vart jag var på väg. Rädd över att ångra mig. Och där kom den redan då. Kröp in i mitt huvud och i mitt hjärta. Där kröp den in och fastnade som om den limmats ihop med min hjärna och med mitt hjärta med hjälp av superlim. Ovissheten. Jag levde nu i en helt ny värld. Vandrade första dagen till Uppsala Universitet med ovishetten krypande längs mina inre organ. Kippandet. Svetten. Allt vandrade med mig upp för backen, förbi Carolina Rediviva och ner mot Engelska Parken. Alla nya vyer. Alla nya intryck. Allt kändes nytt och mer farligt än vad det kändes spännande. Såhär idag 1,5 år senare är jag så lycklig över att jag flyttade hit. Så lycklig över att jag vandrade upp för backen, förbi Carolina Rediviva och att jag gick ner mot Engelska Parken.
Jag är så lycklig att ovissheten och rädslan idag lämnat mina inre organ och istället blivit utbytta mot lycka och en känsla av trygghet. Något okänt och farligt har blivit mitt hem, min trygghet i vardagen. Året i Uppsala har varit det bästa året i mitt liv. Jag har växt och blivit en starkare version av mig själv. En version jag aldrig tidigare trott att jag kunnat bli. Problemet är att nu, när jag varit så lycklig och trygg detta år, är livrädd igen. Livrädd för den där jävla grejen. Ovissheten. Om ca. 2 månader avslutar jag min tredje termin i Uppsala. Jag är livrädd inför hösten.
Hösten kan föra med sig en ny vardag. En ny vardag för mig betyder ovisshet, rädsla. Svettningar och kippande efter andan. Jag har alltid varit en person som ser framåt. Men jag måste kasta ovissheten i väggen. Jag måste hålla kvar i nuet. Jag måste hålla kvar i lyckan och i tryggheten. Jag måste hålla kvar i mitt hem och komma ihåg att jag just nu är lycklig. För annars kommer mina nätter bli ett helvete. Annars kommer mitt leende tryckas undan av en oro. En oro som jag inte längre orkar konfrontera. Nej. Nu räcker det. Jag måste försöka släppa ovissheten och tanken på att göra varje dag perfekt. Jag måste släppa ovissheten och rädslan inför framtiden.
Det är dags att bara fokusera på nuet. För det är i nuet jag känner mig lycklig. Det är i nuet jag känner mig trygg. Och det är i nuet jag kan hålla hårt i min lycka och i min trygghet och låta dem kedja fast ovissheten tills vidare. Det kommer en dag inom en snar framtid när jag blir tvungen att ta tag i den igen och låta den börja tugga på insidan igen. MEN än så länge, om så bara i två månaders tid, tänker jag snegla på den, där den sitter fastkedjad och krama om min vän extra hårt. Min vän tryggheten.
There's only one "tree hill" and it's your home...
Kollade precis på sista avsnittet av One Tree Hill... I know... jag är efter. Om sanningen ska fram så har jag inte vågat kolla innan. Jag visste att det skulle bli svårt och jag kände mig inte riktigt beredd. Det var som att jag höll så hårt och inte riktigt vågade släppa taget. Untill tonight.
One Tree Hill har lärt mig om livet. Sorg, kärlek, vänskap, lycka, hat och främst om att våga ta steget från ungdomsliv till vuxenliv och att våga följa sina drömmar. Sista avsnittet handlade mycket om ungdomen, drömmar och om att våga släppa taget från det förflutna. Jag kommer på mig själv med att gråta när Brooke (åååh älskade B.Davis i fuckin' love you) gråter över saknaden till highschool och ungdomen. Det var där allt började. Jag saknar tiden när man var ung. Gymnasiet. Nya vänner. Sorg. Lycka. Svek. Kärlek. Vänskap... and the list goes on. Det var där man lärde sig allt. Styrkan och vetskapen man fick från sin tid på gymnasiet har lärt oss att bli de starka individer vi är idag. Ja, vi har gått vidare. Men fan. Det gör ont. Framtiden låg framför våra fötter och vi lät oss inte oroa oss över "what was next". En tid då vi växte och började bli dem vi är idag.
Ungdom för mig är lycka, ovisshet, trygghet, vänskap, skratt, sorg, tårar och One Tree Hill. Man växte upp med serien och karaktärerna i den. Vi kunde nog alla identifiera oss med någon av dem.. Lucas, Nathan, Haley, Brooke eller Peyton. Allt de kände och allt de gick igenom. Det kändes som att vi var där med dem. Och på ett sätt var vi nog det också. Bråk, otrohet, krossad vänskap, starka relationer, kärlek, gemenskap och kanske till och med en het kyss i spöregn eller en och annan "dare night".
Det är svårt att släppa taget om sin ungdom. Det känns helt enkelt för jobbigt att veta att den är över. Men vi får inte glömma att den alltid finns kvar, i våra hjärtan. Där kommer den att stanna för alltid. Minnen förlorar aldrig sina konturer. Om något så blir de starkare med åren. När jag nu säger hejdå till "One Tree Hill" så känner jag att jag kan släppa taget om min ungdom. Jag tänker låta den vila i en alldeles speciell liten låda som jag tänker låsa in i hjärtat. Och ibland, då och då, tänker jag ta fram den, låsa upp den och bara ögna igenom alla minnen. Jag kommer skratta, gråta och le som världens lyckligaste när jag får återförenas med min ungdom. Åh how much you mean to me.
Men hur som helst. Bevara ungdomen i era hjärtan och fortsätt framåt. Gör det bästa av ditt liv för du har bara ett liv och det är ditt. Låt oss skapa nya minnen som kan få en alldeles egen liten låda i våra hjärtan.
Och för att avsluta låter jag mina älskade vänner från Tree Hill ta över:
"Make a wish and place it in your heart. Anything you want, everything you want. Do you have it? Good. Now believe it can come true. You never know where the next miracle is gonna come from. The next smile, the next wish come true. But if you believe that it's right around the corner... and you open your heart and mind to the possibility of it, to the certainty of it... you might just get the thing you're wishing for. The world is full of magic. Your just have to believe in it. So make your wish. Do you have it? Good. Now believe in it with ALL your heart"
