Back to love and happiness
Tisdagen den 26/3 2013. Jag kommer aldrig glömma det datumet. Jag har nämligen haft ett av de galnaste och roliaste dygnet på ett rejält jävla tag. Igår kom en underbar vän till Uppsala. Daria. Vi möttes i stan efter min skoldag och skulle gå på stan, citerar, "ett tag". Det hela slutade med förjävla ont i fötter, huvud, magar. PAIN! Att vandra på Uppsalas gator kan bara bli roligast med Daria. Självklart tar hennes bateri på mobilen slut. Självklart tappar vi bort varandra fem minuter senare. Självklart ringer det ett 018 nummer till mig och jag svarar inte. Självklart ringer det igen. Självklart svarar jag och självklart är det Daria som inte ens ringer från butiken vi va i utan en helt annan. Vi skrattar och fortsätter. Vi provar ringar och jag säger, citerar, "Det värsta är när man provar en ring och sen får man inte av sig den. awkward." Jag vandrar vidare. När jag vänder mig om möts jag av en skräckinslagen blick. En blick fylld med panik. Daria har provat en ring som nu är gjuten i hennes fingrar. Personalen rusar fram med handkräm men måste tillslut klippa av etiketten för att få loss ringen. Om Daria blev tvungen att köpa ringen? Ja, det blev hon. Skrattet kommer krypande igen.
Vi vandrar omkring i fem timmar när vi kommer ihåg att systemet strax stänger. Paniken syns nu också i mina ögon. Vi har tre butiker kvar! I know, life or death, right? I vilken butik vi än hamnade i hade Daria ca fem klädesplagg i famnen efter ca en minut där inne. Det är det som är charmigt med kvinnan. Hon försvinner spårlöst och jag hittar henne sedan i kassan. Vad händer? Hur gör hon? I have no idea.
När vi äntligen är klar i stan skyndar vi till systemet/Ica. Vid den här tidpunkten har ingen av oss ätit sedan frukost och tillsammans bär vi på säkert ett tjugo tal påsar. Hungern och tröttheten tar på oss. Vi börjar helt plötsligt skratta hysteriskt, lite halvt panikartat, och börjar härma rösten i "du är vad du äter". Så nu går vi runt och säger "På en vecka har Ann-Louise ätit.... EN LITER COLA, FEM KANELBULLAR och tadaaaaa "TIO KORV MED BRÖD!" Jag kan inte ens kommentera varför och vad det tjänade till. Hade vi roligt? Om vi hade.
Vi kommer in på Ica och är nu helt jävla döda. Slut som person. Finns inget i huvudet. Eller i magen. Vi tar en jävla kundvagn att ha påsarna i när vi ska handla mat. På Ica känner jag hur folk börjar vrida sina huvuden mot oss och kolla sådär förundrat. Då förstod jag inte, men idag gör jag det. Vi måste ha sett förjävliga ut. Daria springer runt bland hyllorna och efter kommer jag med en kundvagn fylld med påsar, halvt invalid i kroppen. DÖD helt enkelt. Efter Ica har vi helt plötsligt lagt till två Icapåsar och två systemetpåsar till samlingen. Daria tänkte seriöst KÖPA kundvagnen. "Ska jag fråga vad dom ska ha för den?" Ja, det tog lite tänketid innan jag verkligen förstod att hon menade kundvagnen och att hon var seriös. Men jag kände väl att en kundvagn i trapphuset inte klingar rätt med bostadsföreningen? så nu hade vi helt plötsligt omkring tjugoFYRA påsar. JA, det va en jävla pina att ta sig hem till mig.
Väl hemma sjunker vi båda ner i någon sorts koma. Vi zoonar ut. Vi får äntligen äta, men är inte hungriga längre. Våra magar har väl också zoonat ut, i tron om att mat var något vi slutat med. Vi dricker några glas vin, lyssnar på musik, pratar minnen, roliga och sämre. Men framförallt så fortsätter vi SKRATTA. Vi är helt döda efter några timmar. Våra kroppar skriker efter sängen. Där ligger vi dock till halv två på natten och skrattar åt allt. Synen när Daria flyger upp i ren tvångstanke och ska kolla att ytterdörren är låst. Rycker i handtagen ca tio gånger innan jag grymtar "men jaja." Därefter studsar hon vidare och ska kolla balledörren. I know, cray right? Jag hör något mumlande likt "aah jag blev rädd för spöken" och på en sekund, LOVAR, en sekund ligger hon helt plötsligt bredvid mig igen. Denna händelse fick bli slutet på vårat sjuka dygn, eller ja.. självklart lite mera skratt innan våra ögon tillslut strejkade.
Jag älskar min vän. Jag älskar henne för att hon tog sig tid att komma ner till mig. Tog sig tid till att köpa MASSA mat och MASSA alkohol så att vi kunde ha en alldeles underba kväll tillsammans. Jag älskar henne för att hon fick mig att SKRATTA konstant i ett helt jävla dygn. Jag älskar henne för att vi kan sitta i solen och bara vara, no words needed, till att helt plötsligt börja prata konstant och låta punkten för varje mening ersättas med skratt och leenden. Jag älskar henne för att hon delar med sig av allt det underbara hon är. Och jag älskar henne för att hon sträcker ut armarna och tar emot mig helt öppenhjärtat. Skratt, tårar, sorg, kärlek och lycka. Vi kan ta itu med allt. Tillsammans.
Tack BÄSTA Daria för att du kom hit och tack för att du igår, i solen, la armen om mig och sa "Jag är så glad att jag är här". Tack för att vi fick dela ytterligare en dag i solen tillsammans idag, innan du hoppade på tåget mot norr.
Och för att avsluta så vill jag bara säga att jag är så glad att jag är i ett bra tillstånd nu. Jag kunde inte vara tacksammare för att jag är "Back to love (hint hint DK)... and happiness"
Hur en vän ska vara
Jag är så lyckligt lottad. Man kan säga att jag har skrapat en trisslott och den högsta vinsten har skrapats fram framför mina ögon.
Jag har en vän som är det perfekta exemplet på hur en vän ska vara. Som ett facit på de mest komplicerade frågorna har hon de rätta svaren och de rätta handlingarna som gör henne till en perfekt skiss på äkta kindness och en äkta vän.
Hon kommer springande när jag gråter ut alla tårar jag har, förvirrad i en öde lekpark. Hon smsar så fort hon märker att något är fel. Hon är aldrig feg och stolt och sätter aldrig sig själv före en vän. Hon åker med en jävla fart till en annan stad när tryggheten i mitt liv flyger utför ett stup. När mitt liv vänds upp och ner och när mina planer förstörs åker hon ensam till en okänd stad för att dela kvällen med mig och ca. 4 flaskor vin.
När jag hamnade i ett chocktillstånd och kräktes en hel natt, satt hon vid min sida för att lugna mig. Istället för att låta mig kräkas i ensamhet sitter hon på ett kallt golv bredvid mig i flera timmar. Fan. Damn. Bruden är ju underbar.
Hon får mig att bli glad igen när ingen annan kan det.
Det jag försöker säga är att en äkta vän ska alltid finnas där. Oavsett vad. En vän ska sätta sina vänners behov före sina egna. En vän ska lyssna. En vän ska trösta. En vän ska få en att skratta. En vän ska lyckad dra upp dig på fötter igen när något slagit ner dig rejält.
Tack Jessica Blom för att du kom ner till mig när ingen annan gjorde det. Tack för att du lyckades rädda en förstörd kväll. Och TACK för att du är en helt jävla otrolig vän och medmänniska!
Jag har verkligen dragit vinstlotten och lyckats få en helt underbar vän. En äkta vän som förtjänar allt. Jessica, jag önskar att du får en trisslott och skrapar fram den högsta vinsten. Du om någon förtjänar det. I love you.
Och du har mage att ifrågasätta mina motiv?
Jag ställer alltid upp för mina vänner. Punkt. Mitt mål med livet är att finnas till för dem och jag vet att de alltid finns där för mig.
Men vad händer när dem inte gör det? Och vad händer när dem istället börjar ifrågasätta ens egen karaktär och motiv?
Jag har en person, en vän, i mitt liv som jag värdesätter högt. Men ibland får jag en käftsmäll som svider så in i helvete mycket. Personen ifrågasätter min karaktär och mitt motiv. ''Jag gör fan allt för dig och vad får jag tillbaka?'' Hmm låt se. Jag öppnade upp dörren till mitt hem när personen i fråga blev utkastad från sitt egna. Jag har gjort allt i min makt för att trösta henne, jag har hjälpt henne med plugg och därmed lagt undan tid från mitt eget. Och tillbaka får man den frågan? Dessutom känns det som att jag själv inte värdesätts lika mycket som jag värdesätter henne. Jag hör en fnys i bakhuvudet. Ja, men fnys på.
Jag skiter fullständigt i om jag överreagerar. Jag måste skriva av mig. Jag tror helt enkelt att min vänskap tas för given och jag orkar inte anstränga mig. Igår fyllde jag 22 år och spenderade dagen/kvällen hemma i min ensamhet. Inte ett ljud från grannen. Ja exakt, vi är till och med grannar.
Hon vill att jag ska se att hon inte bryr sig, och det gör jag. Dock bryr jag mig. Inte om vad hon säger eller vad fan hon gör. Jag bryr mig om mitt välmående.
Jag vet att vi inte kommer höras på ett tag. En röst viskar i bakhuvudet. Ja, men det här är ju inte första gången. Och jag vet det. En svidande känsla gör sig påmind och jag minns MINST tre gånger tidigare jag känt såhär. Fan. Vill aldrig dit igen.
Ja. Ja, jag kommer alltid värdesätta henne och älska henne djupt. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Men jag orkar inte känna så här längre. Nej, jag säger inte Hejdå, men kom igen, vi vet ju båda att ingen av oss kommer take the highroad och höra av sig. Tror vi är för stolta för det.
Ungdomen som rycktes bort under våra fötter
Jag minns en kväll i april 2010. Maria. Vi satt en kväll på barrsätragatan och såg ut genom fönstret. Parkbadet. Enen. Sandviken.
Studenten närmade sig. Jag och Maria hade köpt påskbrygg på Ica Maxi. Vi behövde känna bruset av alkohol. 2.5% var allt vi fick tag i, men det räckte liksom. Vi befann oss båda i ett förvirrat stadie i livet. Vi satte oss i Marias vardagsrum och kikade ut på livet där nedanför. Parkbadet. Enen. Sandviken. Vi började prata om våran ungdom. Första dagen i gymnasiet. Tvåan på gymnasiet. Och nu satt vi här. April 2010. Mindre än två månader kvar till studenten. Med Petters "Längesen" i bakgrunden såg vi på varandra och började genast att gråta. Så länge hade vi väntat på den där dagen. Studenten. Men nu fylldes istället en annan känsla inom oss. Ängslan. Oro. Vad skulle hända nu? Vi visste att våran ungdom snart var över. Så mycket man klagat på Sandviken. Sin hemstad. Men i den stunden kändes var vi tacksamma över våran tid där. Tillochmed ledsna över att vi snart kanske skulle lämna den.
Så här tre år efter kommer jag ihåg den där kvällen som igår. Här om dagen hörde jag Petters "längesen" och utan att jag egentligen hann reagera så kom tårarna och den där känslan igen. Men nu hände något. Jag log. Jag började le och fylldes av en värme och en tacksamhet. En tacksamhet till Sandviken. En tacksamhet till min ungdom. Tiden rinner iväg. Men den där kvällen. April 2010. Vi höll så hårt i den. I vår ungdom. Vi var så rädda för att den skulle ryckas bort allt för tidigt. Och ja, det gjorde den. Men tänk! Tänk vad mycket den gav oss.
Jag är glad idag över att vi ägnade en hel kväll åt att hedra den. För hur mycket har vi inte att tacka den för? Vänskapen, första fyllan, första kärleken, första känslan av riktig sorg, första stora grälet. Ja, the list goes on. Men utan ungdomen så hade vi aldrig lärt oss allt vi vet idag. Tack vare den vet vi vilka vi är idag.
Och Maria, Jag älskar dig. Tack för att du öppnade upp ditt vardagsrum. Tack för att du delade på påskbrygg med mig. Tack för att du grät med mig. Och tack för att du var med och sa hejdå till ungdomen.
to be the bigger person...
Hur man vet att vänskap är på riktigt. Vänskap. Ja, hur vet man? På riktigt. Tanken slår mig ofta. När det kommer till kritan så är grunden, cementet, den understa kapplapinnen - tillit. Trust är det viktigaste i alla relationer. Relationer finns i alla former, men det som binder dem samman är kärlek. Love above everything. Relationer finns i alla former, men kärleken är densamme. Den där varma känslan som dyker upp i kroppen sådär alldeles ljuvligt. Tillit. Trust. Man känner tillit till någon. Man bryr sig om någon. Man tillåtet sig att älska någon.
Vänskap. Friends. När man flyttar till en annan stad. Börjar om. Börjar vandra till framtiden. Trots att man vänder ryggen till så stannar hjärtat och tilliten kvar. De vänner som tar tag i hjärtat och tilliten och låser in dem i hjärnan och i hjärtat. De är vänner. Jag märkte ganska snabbt vilka som fortsatte ringa. Vilka som visade intresse. Vilka som ville fortsätta ge sitt hjärta till mig och samtidigt fortsätta ta vara på mitt.
Dock vill jag nu tala om de vänner man haft svårare med. Ups and Downs. Catfights. Raawr. Hur vet man när gränsen är nådd? Jag har en stark regel. Okej. Något händer. Ni tappar kontakten och allt rinner ut i sanden. Tiden. Telefonsamtalen. Allt. Man smsar smått. Man börjar dividera fram och tillbaka. Ska jag bara sopa allt under mattan och börja om? Eller ska man sopa in det i ett kuvert, skicka iväg och låta personen i fråga få allt i ansiktet? Och sen gå vidare? Jag har alltid trott på att man MÅSTE reda ut problem med sina vänner. Saker man stör sig på. Det gör jag fortfarande, trust me. Men ibland händer det något.
Det började med att en ny klasskamrat till mig påminnde mig så otroligt mycket om en person. Skrattet. Impulsiteten. Lite sådär galen. Jag fattade tycke för henne direkt. Varför? Ja, självklart är det för att hon verkar vara en rolig individ. Lik någon annan. Vem? Några dagar senare ringer telefonen. En person som försvann där borta i flytten. En person som jag varken tog upp problemen i vänskapen med eller skickade ett kuvärt med skit i. Jag svarar. Vi pratar i 1h och 52 minuter. Samtalet flyter på. Jag skrattar. Hon skrattar. Jag suckar. Hon suckar. Jag höjer rösten åt någon sjuk historia. Hon höjer rösten. Vi skrattar. När jag lagt på luren får jag en konstig känsla i kroppen. Jag dividerar. Så vad nu? How to be continued? Well. Jag känner såhär:
Jag tror att den äkta vänskapen handlar om att ha styrkan att - Take the highroad. MEN TA UPP PROBLEM! självklart. Men när en vänskap börjat trilla på grund av något mindre, något egentligen ganska oklart. Då gäller det att våga vara - The bigger person. För jag tror också att vänskap är när man får ett oväntat samtal från någon tillbaka i historien och att samtalet flyter på. Ett obehag som går över i lättnad.
Jag fick höra för ett tag sen när jag dividerade kring ett vänskapsproblem med en av mina andra vänner. "Det är för att du har ett stort hjärta". Repliken berörde mig. Enormt. Jag är känslig inför att prata om issues med mina närmsta för att jag ogärna vill skapa en konflikt. Catfight. Raawr. Dock är det självklart viktigt att man gör det. Låt inte något litet bli något stort.
Så vad är äkta vänskap? Äkta vänskap för mig är när man kan ta upp allt man stör sig på med sina vänner. De lyssnar. De försöker förstå. De vill hjälpa till att rätta till. Och det rättar oftast till sig. Det fixar ni. Tillsammans. Men vänskap är också när man kan vara - the bigger person och våga - take the highroad. För om ingen vågar så är allt borta. Insopat i ett kuvärt. Slängt i havet. Borta föralltid. Forever.
Jag älskar mina vänner. Men jag har djup respekt för den som kan ringa mig och börja pladdra på. Få mig att skratta. Trots att personen i fråga kanske inte tog tag i mitt hjärta och min tillit för länge sen när jag vände ryggen till. Men jag har fått höra att jag har ett stort hjärta. Big heart. Så det finns fortfarande plats att hämta. Ett hjärta. En tillit. Trust.
p.s DK du är en av de få som har bidragit stort till varför jag har ett stort hjärta. big love to you.
