en känsla jag både vill bli av med och för alltid behålla
Den 12 juni 2010 och den 1 maj 2012. Dessa två dagar är de enda dagarna i hela mitt liv som jag vaknat upp och mått så jävla dåligt över att något så fantastiskt är över. När jag vaknade upp den 12 juni 2010, dagen efter min student, så mådde jag så sjukt jävla dåligt. Känslan som är så obeskrivlig. Känslan då man varit med om något fantastiskt dagen innan att man helt plötsligt känner sig tom för att man varit så lycklig dagen innan.
Idag vaknade jag upp med den känslan igen. Gårdagen var en av de roligaste och bästa dagarna i mitt liv. Valborg som student i Uppsala. Kicken jag fick, skratten vi delade, champagnen vi dränkte varandra i, ringbildningen och dans till housemusik i eko-parken. Jag delade dagen med så sjukt många glada och lyckliga studenter samt att några av mina bästa vänner kom ner för att fira med mig. Kicken då jag, min syster och ett stort gäng glada uppsalastudenter står och skriker och dansar till live-bandet inne på snerikes nation, totalt ignorerande till det faktum att vi ser ut som ett gäng dränkta, kladdiga katter som precis blivit typ dränkta i champagne. Känslan när vi står och skriker "ååååå sometimes, i get a good feeling, yeah!" och "we found love". Känslan när vi senare beger oss till eko-parken tillsammans med mina sandviken tjejer för att där dansa sönder och dricka rosé i stora lass tillsammans med ca sisådär 20 000 andra glada. Detta händer BARA i uppsala!
Känslan när man vaknar upp idag, alla åker hem till sig, och kvar sitter jag i min lägenhet och tänker på gårdagen. Jag kollar ner på mina armar där det är fullt med skrifter och teckningar. "VALBORG 2012 FAN", "MAN GÖR DET JU VAD DET BLIR TILL", "MIN SYSTER ÄR BÄST", "FUCK U BETTA" osv. Känslan när jag kommer på mig själv med att nästan gråta över att den här dagen, som jag sett fram emot så lääänge, är över. Nu är det ett år kvar till denna känsla kommer tillbaka. Känslan av att vara lycklig. Dock ser jag inte fram emot känslan som jag har idag...
Jag sätter mig därför nu på balkongen och tänker på hur denna vackra men så jobbiga känslan fötts. Hur kan en känsla göra mig så otroligt lycklig så att jag spricker, samtidigt som den får mig att må så dåligt så att jag gråter? Trots att den här känslan gör så ont i mig så tänker jag göra allt jag kan för att hålla kvar den så länge som möjligt, eftersom den endå påminner mig om en av de bästa dagarna i mitt liv, valborg som student i uppsala 2012. En dag då jag inte var något annat än otroligt LYCKLIG!
Idag vaknade jag upp med den känslan igen. Gårdagen var en av de roligaste och bästa dagarna i mitt liv. Valborg som student i Uppsala. Kicken jag fick, skratten vi delade, champagnen vi dränkte varandra i, ringbildningen och dans till housemusik i eko-parken. Jag delade dagen med så sjukt många glada och lyckliga studenter samt att några av mina bästa vänner kom ner för att fira med mig. Kicken då jag, min syster och ett stort gäng glada uppsalastudenter står och skriker och dansar till live-bandet inne på snerikes nation, totalt ignorerande till det faktum att vi ser ut som ett gäng dränkta, kladdiga katter som precis blivit typ dränkta i champagne. Känslan när vi står och skriker "ååååå sometimes, i get a good feeling, yeah!" och "we found love". Känslan när vi senare beger oss till eko-parken tillsammans med mina sandviken tjejer för att där dansa sönder och dricka rosé i stora lass tillsammans med ca sisådär 20 000 andra glada. Detta händer BARA i uppsala!
Känslan när man vaknar upp idag, alla åker hem till sig, och kvar sitter jag i min lägenhet och tänker på gårdagen. Jag kollar ner på mina armar där det är fullt med skrifter och teckningar. "VALBORG 2012 FAN", "MAN GÖR DET JU VAD DET BLIR TILL", "MIN SYSTER ÄR BÄST", "FUCK U BETTA" osv. Känslan när jag kommer på mig själv med att nästan gråta över att den här dagen, som jag sett fram emot så lääänge, är över. Nu är det ett år kvar till denna känsla kommer tillbaka. Känslan av att vara lycklig. Dock ser jag inte fram emot känslan som jag har idag...
Jag sätter mig därför nu på balkongen och tänker på hur denna vackra men så jobbiga känslan fötts. Hur kan en känsla göra mig så otroligt lycklig så att jag spricker, samtidigt som den får mig att må så dåligt så att jag gråter? Trots att den här känslan gör så ont i mig så tänker jag göra allt jag kan för att hålla kvar den så länge som möjligt, eftersom den endå påminner mig om en av de bästa dagarna i mitt liv, valborg som student i uppsala 2012. En dag då jag inte var något annat än otroligt LYCKLIG!
