josefine

Nu är det fan dags att ta upp det här med skrivandet igen. Jag skriver hela tiden i skolan, men det här behöver jag verkligen. Har dessutom mått mindre bra i några veckor och varför jag inte vänt mig hit är ju en bra fråga. 

 

Jag är nu inne på mitt andra år på journalistutbildningen i Sundsvall. Jag trivs fortfarande men FAN vad jobbigt det varit nu de senaste veckorna. Tenta blandat med magasinproduktion, svåråtkomliga intervjuobjekt och inte minst praktiksöket. Stress blandat med ångest var dag, men det är väl tur att en har världens bästa vänner som står ut med mina hysterisms och samtal där jag egentligen inte vet vad jag säger, bara vräker ur mig känslor. En stor shoutout till DK. TACK för att du fan står vid min sida VARJE DAG och är beredd för mina humörsvängningar. 

 

Så, praktikbrev. Nu är det bara att vänta på att telefonen ska ringa. Jag hoppas att det snart blir klart så att jag kan  slappna av och ha nästa termin klart för mig. 

 

När jag läser de senaste inläggen härifrån så blir man ju lite depp. Mår jag alltid dåligt? Nej, men det är nog då jag kommer på att jag ska skriva av mig här. Sommaren var lugn och jag gick mest. Bokstavligen. Blandade motion med sena fyllekvällar med mina älskade vänner i Sandviken. Det värsta som hände var att Fillan bestämde sig för att hoppa av utbildningen. Grät i flera dagar. Vi vinkade hejdå i början av September och efter den dagen har något alltid saknats. Vi kommer alltid att vara vänner, det vet jag. Sen kom nästa smäll. Vi var på bio nu i början av oktober och då säger Matilda att hon också ska hoppa av. Ytterligare ett farväl som kändes overkligt. Vi kommer också alltid att vara vänner, det vet jag. 

 

Det känns så skönt att det bara är den här terminen kvar i Sundsvall. Nästan iaf. Det kanske låter konstigt. Men jag och staden går inte riktigt hand i hand. Dessutom kan jag inte vänta längre. Jag måste komma närmre min syster. JUST JA! jag lär ju skriva om bröllopet. Men det får bli i ett annat inlägg. Herrejisses hur kan jag ha glömt det. Lätt den bästa (och mest känslosamma) dagen i mitt liv. Gud. Min syster är fan allt. Och Beyonce för i helvete. Det lär också bli ett eget inlägg. Jisses. Börjar typ gråta nu. Vad händer.

 

Nu är jag hemma i Sandviken. Vi är lediga några dagar för att skriva reportage. Kul faktiskt. Idag har jag äntligen köpt ny mobil och imorgon ska jag på kalas hon älskade Persika som idag fyller 23. love it. Och just nu är Pamela Andersson på nyöppnade AllStar i stan... men det överlåter jag till överkåta småpojkar. Jag kryper istället ner i sängen nu och fipplar med nya telen. 

 

Vi hörs snart igen min älskade vän, det lovar jag. Tänk, nu känns allt lite bättre. Damn jag måste komma ihåg dig mer. PUSS