josefine

"min fina vän josefine! För alltid"

Always and forever.

Jag hatar när man känner en stark känsla som inte går att förklara. Under snart tre års tid så har allt förändrats. Hur hade allt sett ut om det blivit minsta skillnad? Varje dag möts vi av vägkorsningar. Vilken väg väljer vi och vilka händelser finner vi längs vägen?
Är det bättre att ångra än att önska att man gjort någonting man inte gjorde?
Är det bättre att strunta i konflikter? Är livet för kort?

Det finns personer som förändrar en till det bättre. Du förändrade mig och fick mig att förstå att jag var värd den bästa av vänskap. För två år sen förstod jag på en gång att du var den som alltid skulle förstå mig, no matter what. Vi gick emot motgångar och till en början gjorde det ont för jag såg hur allting förändrades utan dig. Efter två år då vi möts igen så är ingenting förändrat. Du sa always och jag sa forever och sen skakade vi hand. Det spelar ingen roll om vi inte ses eller pratar varje dag. Jag vet att du alltid finns och att du alltid förstår.

Jag minns när vi låg i gungan och andades varandras tankar och funderingar.
Jag minns när vi tre satt i gräset och berättade hemligheter.
Jag minns när du gav mig de rätta orden för att förstå mitt eget bästa.
Jag minns när du fick mig att gå tillbaka till det jag älskar.
Jag minns när du sa att allt skulle ordna sig och torkade mina tårar.
Och jag minns när du sa att du alltid skulle stå vid min sida.

Snart är dessa tre år slut och det gör ont, fruktansvärt ont, när jag vet att framtiden väntar. Vad väntar? Vilka vägkorsningar kommer jag att möta? Kommer jag då kunna få vägledning av de som betyder mest? Eller vart befinner de sig? Och det värsta är.. kommer jag ha kontakt med dig?
Och vad händer mig dig, du den andra, har du lärt dig någonting? Jag vill inte, men ändå vill jag.

Dessa snart tre år har förändrat mig. Jag har stått inför alltför många vägkorsningar och jag har haft personer som gett mig vägledning. Frågan är, har man gjort rätt val i livet? Och hur får man svar på det?
Jag är rädd för vad framtiden väntar. Dock är jag glad över dessa snart tre år. För även om alla beslut kanske inte har varit de rätta, så vet jag att dessa tre år har format mig till den jag är idag och den jag kommer att kliva in i framtiden som.

Nu blev min blogg hemskt personlig. men ändå förstår ni nog absolut ingenting. ;)