Nej, nu jävlar
En längtan
when september ends
Jag saknar att höstens höjdpunkt var att åka hem till Jessica en fredagskväll och ha en av våra årliga idolkvällar.
Jag saknar att möta Sara på våran gamla skolparkering, dela en cola och bara prata om allt som stör oss.
Jag saknar att sitta hemma hos Nathas farmor med Natha i björksätra och prata om killar.
Jag saknar att ligga i gungan i stadsparken med Sofie och dela drömmar och mål i livet.
Jag saknar att mötas av att mamma har tänt ljus i hela huset.
Jag saknar att känna lukten och höra sprakandet av brasan pappa tänt i källaren.
Jag saknar lukten av snus när pappa precis lagt in en ny prilla lös.
Jag saknar att dricka vin med min syster samtidigt som vi kollar på youtubeklipp.
Jag saknar att gråta åt ett gleeavsnitt med min syster.
Jag saknar farfars skratt när farmor gör narr av honom.
Jag saknar mormors varma kram och röklukt.
Jag saknar morfars minspel när mormor skäller ut honom över att han precis gort absolut ingenting.
Jag saknar att skämma ut mig tillsammans med mina vänner.
Jag saknar att ligga bakis hemma hos Maria och äta stjärnchips doppade i turkisk yoghurt.
Jag saknar att skratta åt Darias gitarrspelande och hennes påhittade låtar om alla killar vi hatar.
Jag saknar min gröna vägg.
Jag saknar min balkong.
Jag saknar att sitta på min balkong och försöka knäppa kort på en fallande stjärna med Stina.
Jag saknar att skratta åt att den fallande stjärnan var ett flygplan.
ps. Och jag ÄLSKAR att min syster förmodligen är världens lyckligaste nu för tiden. Det gör att jag känner mig lycklig. Mackis du är bäst för att du gör min syster så lycklig.
Norrlands huvudstad
När tryggheten rycks ifrån dig
Den är tillbaka. Ovissheten. Kippandet efter andan. Sömnlösa nätter. Ilandet i hjärtat.
Ett tag fick du vandra vid min sida. Min vän. Lyckan. Nu är ovissheten tillbaka och för att tala klarspråk så har jag aldrig mått sämre.
Idag försökte jag fly från den. ovissheten. Men istället åkte jag bil och skakade av gråten. Åkte till en vän och bröt ihop på balkongen i regnet. Alltid har jag kunnat hantera den. Ovissheten. Tryckt undan den och fortsatt att le. Men nu har den slagit ner sådär extra hårt att det aldrig svidit mer i mitt hjärta.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. När mina föräldrar, som bara vill mig väl, försöker prata med mig bryter jag ihop och flyr fältet.
Jag kan inte ens tänka på att den plats där min vän, min vän lyckan alltid funnits ska försvinna. Jag kan inte ens tänka på att den plats där jag växte och blev stark ska försvinna. Jag kan inte ens tänka på att börja om på ruta 1 när jag mår såhär.
Jag har varit arg väldigt länge nu och när jag satt där i bilen med tårarna sprutandes förstod jag att jag tagit ut det på några av mina vänner. Don't get me wrong, ibland har jag varit arg ändå, men jag förstår nu att min stress och min ångest kastats ut på er eftersom det hindrar mig att behöva ta itu med mina egna problem. Till er vill jag be om ursäkt.
Jag önskar att jag kunde ta ut mitt eget hjärta och ge det välbehövlig massage. Jag önskar att mina tårkanaler går sönder. Jag önskar att jag kunde återvända till min trygga plats, krama lyckan, tryggheten och ändå veta att allt kommer bli bra.
Här står jag nu. I Sandviken. I min hemstad. Bland mina vänner. Och jag har aldrig mått sämre. Jag ser inte fram emot imorgon när jag vaknar och behöver ta itu med min framtid. När jag måste släppa lyckan, tryggheten. När jag måste vända mig mot min ovän ovissheten och hens otrevliga kompanjon ångest.
Fan. Helvete. Josefine du är starkare än såhär. Och ändå börjar jag redan nu kippa efter andan. Tårarna börjar rinna och här sitter jag på nattjobb, sneglar åt sidan och ser ovissheten komma gående.
Och bara sådär har min vardag, min lycka och min trygghet ryckts ifrån mig.
Saker som får mig att må bra just nu
Redbullvodka
Beyonce
Mathilda
Jessica
Maria...
Ibland vill jag bara stoppa allt. Alla känslor. Jag hatar att jag fallit igen och låter andra definiera mig. Det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Det kommer aldrig bli jag. Gud. Helgen va great. Umgåtts med personer som jag bryr mig om. Personer som bryr sig. Men söndag... Fy fan mår så dåligt av dig.
Pga att jag numera bara jobbar natt så kan jag aldrig sova längre. Min kropp har totalt ställt om och inte är det lätt att ställa om. Inte ens värt det. Så hej söndag natt let's have some fun till sisådär 05.00 minst.
Mycket skit i huvudet just nu. Saker som dämpar allt och får mig att skratta.
Redbullvodka
Beyonce
Mathilda
Jessica
Maria...
Redbullvodka
Friends visit Friends... Or?
There comes a time in every girls life when she starts to wonder - have a made the right desitions? Am i being the best friend I can be? Am i having the best friends I could have?
Okej, det slog mig sådär plötsligt igår och då kom jag på att jag var tvungen att skriva av mig här igen. Åh bloggy, how I've missed you and, to be honest, almost forgot you. Anyway... Jag får ofta höra vilken god vän och människa jag är och ni vet ju själva hur man inte alltför ofta verkligen tar åt sig av sådana ord. Det är klart man ska ta åt sig. Och som retorik student så kan jag med gott samvete säga att sådana påståenden ofta uppbackas av både paradigmatiska och entymemiska argument. Alltså goda påståenden..
Hur som helst så fick jag ytterligare en sådan fin kommentar i ett sms igår kväll av en vän och det var först då som jag tog åt mig av orden. Dock blev jag samtidigt väldigt klarsynt. Jag såg på mig själv i spegeln och tänkte "men om jag nu är en sån bra vän, varför blir jag ofta behandlad som något mindre?"
Jag har bra vänner, det har jag och det vet jag. Men det slog mig mycket saker... Okej vi kör en handuppräckning kära vänner: När jag bodde i Uppsala i 1.5 år hur många av er hälsade på? Jag har svaret: 3! Och av dem tre så är det bara en av er som hälsat på mer än 3 gånger.
Vem av er har en pojkvän som ni älskar så mycket och som kallat mig tjock rakt i ansiktet? Och vem av er brydde er inte ens om att kolla hur det kändes för mig? 7 månader har gått och inte ett jävla ljud.
Vem av er skaffade pojkvän och försvann väldigt snabbt?
Vem av er har helt försvunnit utan anledning?
Vem av er ville åka till Uppsala med mig? Endast för att hälsa på en annan vän där?
Vem av er har inte slängt skit på mig om någon idiot till kille och sen ändå gått tillbaka till den personen?
Don't get me wrong. Jag vill absolut stötta och finnas till, MEN jag tänker inte vara den där som bara lyssnar och får inget tillbaka. Om jag nu är så himla underbar, visa att ni också kan vara det. Och snälla. Handling säger mer än tusen ord. Jag älskar er, men fan ibland är ni väldigt blinda.
Rain - there's nothing more refreshing
Expectations. Första kyss. Första kärleken. Första fyllan. Första MVG. Första jobb. Första everything. Vi bygger upp våra liv kring alla dessa förväntningar, mål. Steg som ska ta oss till en oviss framtid. Livet är en resa där vi ständigt får uppleva nya saker. Gott på ont. Kärlek vs Svek osv. Vad händer när alla dessa expectations of life inte blir som man förväntat sig dem? Vad händer när alla de där förväntansfulla, pirriga kvällarna om framtiden blir totalt annorlunda och det visar sig att alla dessa ”steg” i livet inte alls blir som man önskade.
Regnet öser ner i Uppsala och jag tror aldrig att jag uppskattat det så mycket som jag gör i just den här stunden. Yes, it goes with my mood today… men det handlar inte bara om att humöret och vädret passar som ”handen i handsken” utan också känslan av att efter regn kommer solsken. Jag bokstavligen känner hur regnet sveper bort mina bekymmer, min ångest och min sorg. Tillsammans bildar dem en pöl som snart kommer rinna ner i en av alla rännor och tas över av solen en vacker dag. Solen kommer föra med sig förväntningar, lättnad och lycka och jag känner att dem tre egenskaperna kommer sätta lock på brunnen där de andra tre befinner sig den här sommaren. Jag håller med min kära granne ”Regn känns så fräscht” och ja, jag känner att det är precis det regnet kommer göra med mitt humör den här sommaren. Jag kommer få en fräsch nystart nu när sommaren på riktigt sätter igång.
Det är dags för en nystart och just nu känner jag verkligen för lite Imogen Heap i regnet. Det finns inget som gör så ont men är så lyckligt så som ”Speeding cars”. Jag behöver lite heartache blandat med lycka just nu. Jag skymtar nu en strimma av solsken utanför persienerna och känner redan nu en lättnad till att lyckan är på väg tillbaka... Åh älskade vän, jag hoppas du får stanna längre denna gång.
Det sociala - (ilskans källa) - mediet
Sociala medier växer hela tiden. Sociala medier har blivit väldigt hyllade världen över och till viss del kan jag förstå det. Företags förmåga att nå ut höjs, man får chansen att ta kontakt med personer världen över och kontakten till studier, vänner och kontakten till andra länder stärks betydligt.
Nu tänker jag slänga in ett fett ”MEN” med fenomenet… MEN sociala medier har tagit över våra liv. Ja, vi alla spenderar otroligt mycket år vår vakna tid till att hålla koll på alla uppdateringar, bilder, händelser osv.
Men det har tagit en vändning. Sociala medier påverkar mig endast åt det negativa these days. Vi blir besatta av vad andra gör, vad andra tänker eller hur andra ser ut. Jag mår på riktigt dåligt över vilken effekt det har på mig. Jag blir otroligt förbannad. Ilskan svämmar över när jag ser hur ytligheten växer i takt med sociala medier. Helt plötsligt är yta allt. Helt plötsligt kan min uppfattning till vissa människor i min närhet förändras radikalt. Ni vet sen tidigare att jag stör mig på hur ”perfekt” ett förhållande ska värka på sociala medier när det i själva verket inte alls är så ”perfekt” i verkligheten. MEN något som på riktigt gör mig rädd är när ett klick från en person på fel bild får mig att tappa all tillit och återigen svämmar ilskan över.
Ilska över att jag låter ett klick på ”gilla” påverka mig så som det gör. Ilska över att människor kan låta detta ske. Ilska över att det faktiskt påverkar mina omdömen, min tillit och mitt humör. Det påverkar oavsett om påverkningen är omedveten eller medveten. Folket. Vi snackar ett klick och helt plötsligt kan en tillit och en vänskap totalt förändras. Det skrämmer mig. Det faktum att personen som blivit ”gillad” av fel person inte ens kan stå rakryggad och säga det till mig. Vi har fastnat i nätet och vi har fastnat rejält. Det gamla hederliga telefonsamtalet ”Hej, såg du vem som gillade” har försvunnit. Nu måste man istället själv se det med egna ögon och med andra ord få ta ett rejält slag i ansiktet. Jag känner seriöst hur våra sociala medier hånskrattar. Hånskrattar rakt i mitt face. Sociala medier har tagit över kontakten jag har till mina vänner. Jag får inte längre förklaringar eller tankar från personen i fråga som jag behöver för att få min hjärna och mitt hjärta på rätt bana igen. Jag blir bara mer och mer irriterad när jag besöker alla olika ytliga sidor och jag vet att all denna ilska och sorg har uppstått genom att någon, i en sekund, klickat på ”gilla”.
Det är dags att vi tänker steget längre innan vi agerar på nätet. Det är dags att vi slänger begreppet ”In the blink of an eye” åt helvete. Det är dags att vi börjar använda ”in the klick of a finger” för det är det som på riktigt får våra hjärnor att börja agera och tänka i helt nya banor.
Snälla, tänk vad ni gör innan ni kommenterar och gillar på sociala medier för det kan påverka hur en person helt plötsligt kan bli riktigt kraschad. Och ge dina vänner support när någonting liknande händer. Se inte genom fingrarna och tro att det inte spelar någon större roll, kolla istället om det faktiskt inte gör det eller om det faktiskt påverkar personen mer än ni tror.
Folket. Kom igen. Se inte genom fingrarna när ni vet att ”fel” person gillar en bild på er. Snälla visa er levande, visa att ni bryr er om era vänners känslor och tankar. Låt inte sociala medier ta över hela erat förnuft. Tänk inte ”äsch, no big deal” för jo, ibland är det faktiskt det. Även om det rör sig om ett fnuttigt litet ”gilla” på ett av alla sociala medier. Låt inte eran sociala och förnuftiga del fastna i nätet.
I'm a grown woman who needs to still be a little girl
Jag kommer aldrig förstå varför man inte vill prata om eller låta sina vänner lära känna den personen som, probably, borde vara den viktigaste i era liv.
På tisdag får jag känna mig levande igen...
Lyckan, värmen, kärleken, tryggheten. Allt ihopsmetat i en alldeles salig blandning. Tack livet.
Det är dags att bränna upp ovisheten och krama om tryggheten
Ovissheten. Ovissheten och nya utmaningar inför framtiden ska vara någonting spännande. Right?
Ovissheten vad imorgon ska bjuda på. Jag har ångest och en tvångstanke som får mig at vilja göra varje dag meningsfull. Jag vaknar varje natt över att jag svettas samtidigt som jag skakar. Kippar efter andan. Jag hatar att inte veta hur morgondagen blir. Jag är livrädd varje dag över att vakna om 20 år. Vakna över att jag svettas samtidigt som jag skakar. Kippar efter andan. Jag är livrädd att jag ska öppna ögonen och befinna mig i ett stadie i livet. Ett stadie i livet som jag idag fruktar över. Ett stadie där jag fastnat. Ett stadie där jag ser tillbaka på livet och ångrar mig.
För 1,5 år sedan flyttade jag till Uppsala. Livrädd. Jag var livrädd. Rädd för vart jag var på väg. Rädd över att ångra mig. Och där kom den redan då. Kröp in i mitt huvud och i mitt hjärta. Där kröp den in och fastnade som om den limmats ihop med min hjärna och med mitt hjärta med hjälp av superlim. Ovissheten. Jag levde nu i en helt ny värld. Vandrade första dagen till Uppsala Universitet med ovishetten krypande längs mina inre organ. Kippandet. Svetten. Allt vandrade med mig upp för backen, förbi Carolina Rediviva och ner mot Engelska Parken. Alla nya vyer. Alla nya intryck. Allt kändes nytt och mer farligt än vad det kändes spännande. Såhär idag 1,5 år senare är jag så lycklig över att jag flyttade hit. Så lycklig över att jag vandrade upp för backen, förbi Carolina Rediviva och att jag gick ner mot Engelska Parken.
Jag är så lycklig att ovissheten och rädslan idag lämnat mina inre organ och istället blivit utbytta mot lycka och en känsla av trygghet. Något okänt och farligt har blivit mitt hem, min trygghet i vardagen. Året i Uppsala har varit det bästa året i mitt liv. Jag har växt och blivit en starkare version av mig själv. En version jag aldrig tidigare trott att jag kunnat bli. Problemet är att nu, när jag varit så lycklig och trygg detta år, är livrädd igen. Livrädd för den där jävla grejen. Ovissheten. Om ca. 2 månader avslutar jag min tredje termin i Uppsala. Jag är livrädd inför hösten.
Hösten kan föra med sig en ny vardag. En ny vardag för mig betyder ovisshet, rädsla. Svettningar och kippande efter andan. Jag har alltid varit en person som ser framåt. Men jag måste kasta ovissheten i väggen. Jag måste hålla kvar i nuet. Jag måste hålla kvar i lyckan och i tryggheten. Jag måste hålla kvar i mitt hem och komma ihåg att jag just nu är lycklig. För annars kommer mina nätter bli ett helvete. Annars kommer mitt leende tryckas undan av en oro. En oro som jag inte längre orkar konfrontera. Nej. Nu räcker det. Jag måste försöka släppa ovissheten och tanken på att göra varje dag perfekt. Jag måste släppa ovissheten och rädslan inför framtiden.
Det är dags att bara fokusera på nuet. För det är i nuet jag känner mig lycklig. Det är i nuet jag känner mig trygg. Och det är i nuet jag kan hålla hårt i min lycka och i min trygghet och låta dem kedja fast ovissheten tills vidare. Det kommer en dag inom en snar framtid när jag blir tvungen att ta tag i den igen och låta den börja tugga på insidan igen. MEN än så länge, om så bara i två månaders tid, tänker jag snegla på den, där den sitter fastkedjad och krama om min vän extra hårt. Min vän tryggheten.
There's only one life, and it's yours
Back to love and happiness
Vi kommer in på Ica och är nu helt jävla döda. Slut som person. Finns inget i huvudet. Eller i magen. Vi tar en jävla kundvagn att ha påsarna i när vi ska handla mat. På Ica känner jag hur folk börjar vrida sina huvuden mot oss och kolla sådär förundrat. Då förstod jag inte, men idag gör jag det. Vi måste ha sett förjävliga ut. Daria springer runt bland hyllorna och efter kommer jag med en kundvagn fylld med påsar, halvt invalid i kroppen. DÖD helt enkelt. Efter Ica har vi helt plötsligt lagt till två Icapåsar och två systemetpåsar till samlingen. Daria tänkte seriöst KÖPA kundvagnen. "Ska jag fråga vad dom ska ha för den?" Ja, det tog lite tänketid innan jag verkligen förstod att hon menade kundvagnen och att hon var seriös. Men jag kände väl att en kundvagn i trapphuset inte klingar rätt med bostadsföreningen? så nu hade vi helt plötsligt omkring tjugoFYRA påsar. JA, det va en jävla pina att ta sig hem till mig.
Hur en vän ska vara
Jag är så lyckligt lottad. Man kan säga att jag har skrapat en trisslott och den högsta vinsten har skrapats fram framför mina ögon.
Jag har en vän som är det perfekta exemplet på hur en vän ska vara. Som ett facit på de mest komplicerade frågorna har hon de rätta svaren och de rätta handlingarna som gör henne till en perfekt skiss på äkta kindness och en äkta vän.
Hon kommer springande när jag gråter ut alla tårar jag har, förvirrad i en öde lekpark. Hon smsar så fort hon märker att något är fel. Hon är aldrig feg och stolt och sätter aldrig sig själv före en vän. Hon åker med en jävla fart till en annan stad när tryggheten i mitt liv flyger utför ett stup. När mitt liv vänds upp och ner och när mina planer förstörs åker hon ensam till en okänd stad för att dela kvällen med mig och ca. 4 flaskor vin.
När jag hamnade i ett chocktillstånd och kräktes en hel natt, satt hon vid min sida för att lugna mig. Istället för att låta mig kräkas i ensamhet sitter hon på ett kallt golv bredvid mig i flera timmar. Fan. Damn. Bruden är ju underbar.
Hon får mig att bli glad igen när ingen annan kan det.
Det jag försöker säga är att en äkta vän ska alltid finnas där. Oavsett vad. En vän ska sätta sina vänners behov före sina egna. En vän ska lyssna. En vän ska trösta. En vän ska få en att skratta. En vän ska lyckad dra upp dig på fötter igen när något slagit ner dig rejält.
Tack Jessica Blom för att du kom ner till mig när ingen annan gjorde det. Tack för att du lyckades rädda en förstörd kväll. Och TACK för att du är en helt jävla otrolig vän och medmänniska!
Jag har verkligen dragit vinstlotten och lyckats få en helt underbar vän. En äkta vän som förtjänar allt. Jessica, jag önskar att du får en trisslott och skrapar fram den högsta vinsten. Du om någon förtjänar det. I love you.